Anna Carlson spelar den åldrande och sjuka Marion som sitter i sin soffa hela dagarna och försöker skriva ett brev till sin dotter som emigrerat till Australien. Länge har en ung man, Solomon i Andile Nabulanes gestalt, iakttagit henne och en dag bestämmer han sig för att kliva in genom dörren. Han har något han måste berätta om hennes döda son. Hennes mördade son och omständigehterna kring hans död. Det är nödvändigt för honom eftersom det ingår i hans xhosa initiation (invigningsrit där pojkar i övre tonåren blir män).
Det är en viktig pjäs, ämnen som är intressanta och som berör. Reach visar de där sakerna vi alla vet, men tenderar att glömma, så som att det fortfarande är skillnad mellan vita och svarta i Sydafrika. Att aids främst drabbar fattiga och att allt förs vidare genom generationerna.
Och så fungerar Reach. Som en påminnelse. Men det är något som skaver i föreställningen och jag kan inte sätta fingret på vad. Det kan vara regin som gör att det känns styltigt. Det kan vara så att de bara behöver spela ihop sig, spela in sig i föreställningen lite till. Hur som helst är det ändå ganska skönt att bli påmind om den förfärliga verkligheten och än en gång vara tacksam att man är född i Norden.
Loading ...
