Recensioner [2006-11-10]

Ready to Explode på Dansens hus

RECENSION/DANS. Örjan Anderssons nya verk Ready to Explode, får mig att tänka på en recension som beskrev ett av hans första verk som macho. Det var i början av nittiotalet när han nyss kommit hem från Batsheva Dance Company i Tel Aviv. Där han hade varit engagerad som dansare och debuterat som koreograf med Nemo Saltat Sobrius.

Ett decennium och många kritikerrosade dansverk senare är Örjan Andersson en av de hetaste svenska koreograferna – även utomlands. Men det är inte endast hans karriär som utvecklats – även hans syn på maskuliniteten verkar ha genomgått en påtaglig förändring.
Ready to Explode, som skulle kunna beskrivas som ett verk för fyra korta män och en lång kvinna, är ett verk som har en spännande – och irriterande – instabilitet. Det är som om det när som helst skulle kunna implodera på grund av Anderssons ifrågasättande av den manliga självbilden. De fyra jämnstora männen reduceras ner till kollektiv – eller fyra sidor av samma man – som ömsom rör sig stelt, ömsom flödande mjukt. Koreografin har Andersons dynamiska energi men ändå är den på något sätt oförlöst. Vilket förstärker intrycket av männens handfallenhet inför det stora mysteriet – Kvinnan.
   Kvinnan, den magnifika Annika Hyvärinen, liksom flyter in och ut ur deras värld utan att någonsin bli en del av den, hon liknar mer en välvillig betraktare. Andersson tycks inte ha velat eller kunnat bestämma sig för om han skall låta henne gå in i eller bryta med det traditionella könsrollsmönstret.
   En person som inte tvekar är scenografen och ljussättaren Jens Sethzman, vars scenografi är så väsentlig för Anderssons verk att den blir en medaktör till koreografin. Denna gång har Sethzman skapat ett scenrum som i inledningsscenen – då ridån är delvis sänkt – ser ut som en epilog till deras förra samarbete, We dream of Simple Lifes. Men när ridån går upp avslöjas att den monumentala skiva som svävade ovanför scenen nu ersatts av ett objekt som påminner om en avbildning av den skivliknande ringen kring vissa planeter. En symbolisk situation uppstår när Hyvärinen genomför ett långt sensuellt inåtvänt solo under det svävande objektet. Genom solot ger hon inte bara objektet utan hela verket en gravitetisk mittpunkt. Detta är verkets starkaste avsnitt och det enda där dansen har den självklara prägel som Anderssons koreografi har när den är som bäst.

Lena Andrén

Share/Bookmark
Vilket betyg vill du ge föreställningen? (0 st)

För att sätta ditt betyg, för musen över Nummersymbolerna nedan och klicka på exempelvis symbol nummer 3 om du vill ge betyget 3.

1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars
Loading...
Tyck till!

Så här tycker Nummers läsare