Recension: Alice

Biljana Srbljanovic är Balkans egna enfant terrible. Hennes samhällskritiska dramer, av vilka vi svenskar tidigare har fått se exempelvis Belgrad - familjehistorier (Teater Galeasen) och Ana Simovics (b)röst (Stockholms stadsteater), provocerar de som utpekas, vilka vanligtvis är samma personer som besitter makt i alla dess former.

   Just nu spelas hennes Alice, som hade urpremiär på Atelje 212 i Belgrad hösten 2004. på Sverigeturné.
   Här har underlandet förvandlats till källaren hos en gärningsman som mystiskt nog inledningsvis har rollen som den tidspressade kaninen, gestaltad av alltid lika fosforerande Etienne Glaser. Oroligt pekar han på sin klocka och utbrister ”Bråttom, bråttom”.
   Men här slutar liknelsen med Lewis Carrolls klassiska saga. För Srbljanovics Alice – eller två som de är i pjäsen – är inte med om ett lustfyllt äventyr, utan blir sexuellt utnyttjad av ”kaninen”. Kanske vill regissören Aleksander Popovski gestalta Alice som symbol för världens oskuld, ett offer för vår generations kalla tidsanda. Det är förstås upp till betraktaren att tolka. Annars är det just undertonerna jag saknar i Popovskis iscensättning som färgas av en ganska grovhuggen och övertydlig teaterestetik. Och eurodiscodunket kunde jag gärna vara utan. Den gör bara föreställningen lite töntig.
   Uppsättningens starkaste punkt är istället den stillsamma slutscenen som föreställer en rättegång där gärningsmannen möjligen dömer sig själv: den allsmäkiga människan, både offer och förövare. Och starkast intryck gör den tystaste rollen, gärningsmannens fru (Åsa Simma) som får oss alla att inse hur det bor en liten medbrottsling i oss alla.

Ylva Lagercrantz