Recension: Amadeus

TEATER. Kan det vara sant, kan det vara sant? Två skvallrande "venticelli" inleder Amadeus med att viska om Mozarts död. Kan det vara sant att han mördades av kollegan Salieri? På dryga tre timmar får Salieri så berätta sin version av historien. Men på frågan som hela tiden mal i mitt huvud ger föreställningen inga svar. Frågan lyder Varför? Varför välja att sätta upp denna pjäs?

Det är egentligen inget fel på hantverket i Stockholms stadsteaters version av Amadeus, en pjäs som sedan urpremiären i London 1979 har gått som en löpeld teatrar världen över, men kanske trots allt är mest känd i Milos Formans filmversion från 1984.
   Skådespeleriet (där Rikard Wolff i sin berättarroll drar det tyngsta lasset) är nyanserat, Staffan Aspegrens regi är pregnant och Camilla Thulins 1700-talskostymer ack så vackra – liksom förstås den förinspelade Mozartmusiken. Sven Ahlströms adhd-Mozart far som ett yrväder över scenen, sprutar bajsskämt och musik ur sig med samma frenesi och flankeras väl av en ensemble där skickliga skådespelare som Jonas Falk reducerats till överkompetenta statister.
   Men något riktigt liv blir det ändå aldrig i spelet, bortsett från slutet av andra akten när det forna underbarnet med sina ständiga övertramp sakta men säkert gräver sin egen grav. Det är i synnerhet några desperata möten med hustrun Constanze (Sofi Helleday) som gör att det bränner till i hjärtat. Kanske är det Bengt Gomérs mörka, tunga scenrum som gör att skådespelarna ibland känns onödigt små och fjärran för att vi ska gripas av de förvisso allmänmänskliga frågorna om avund, ärelystnad och utanförskap.
   Fast mest av allt beror det nog på att Peter Shaffers text, med snart trettio år på nacken, inte längre lägger något nytt i dagen. För den som har sett Amadeus på film blir Stockholms stadsteaters version, trots sin storslagenhet, tyvärr en sämre repris.