Före och efter. I belgisk-colombianska koreografen Annabelle Lopez Ochoas titelverk, som inleder Göteborgsoperans fyrdelade danshöstkväll, är det före och efter kärleken. Ett kortfattat konceptuellt verk till konceptuell musik, där ett par slits från och till varann i uppstyckade, orytmiska rörelser. Närmas och fjärmas, mötas och skiljas: det är extremt uttrycksfullt och koncentrerat, dansen i en brännpunkt vars konturer ömsom förstärks, ömsom suddas ut av Marc van Roons samplingsmusik.
I verk nummer två, tjecken Jirí Kyliáns Falling angels, delas scenen in i ljusrektanglar. Ensemblen i svarta baddräktsliknande kostymer förstärker de skarpa kontrasterna mellan blekt och mörkt, i exakt timade blixtsnabba rörelser till Steve Reichs Afrikainspirerade musik på hårt spända, ljust tonande trumskin. Hårt spänd är också dansen, dansarna påminner om marionetter när de åskådliggör känslogester och andra meningsbärande kroppsuttryck.
Det är lika mycket mim som dans, och hela verket blir ett språkliggörande av kroppen. Dansarna påminner faktiskt om skrifttecken. Eller om robotartade drillflickor. Därefter läggs scenen i tät dimma. Den gotiska skräckromantikens dimma.
På Ravels pianovariationer kring Aloysius Bertrands dikt Gaspard de la nuit har Tero Saarinen gjort en dans som använder de typiskt saarinenska ryckiga extremitetsexplosionerna. Typiskt för Saarinen är också att man letar förgäves efter berättande linjer. Till slut tycker man att ljusdesignern och rökmaskinen är de bästa koreograferna, vilket också bekräftas i en underbart målerisk och romantisk slutscen.
Efter gotiken blir det passande nog hårdrock. Göteborgsoperans nya affischnamn, Hammerfallbasisten Magnus Rosén, behärskar scenen. Upplägget är hårdrockkonsert, med starka spotar ut mot publiken och två trummisar som dunkar till både kaggarna och trumhinnorna rejält. Dansen ska väl vara något slags parodisk kommentar till hårdrockens stjärnkult, de kvinnliga dansarna agerar groupies, slingrar sig runt Rosén och smeker den falliska basgitarrhalsen.
Tyvärr törs inte Ochoa släppa efter på fridansens konventionella och stereotypa figurer. Dansen rockar inte, med andra ord. Utom i en taktfast Stompmarsch över Imse vimse spindel, av alla tänkbara musikval, men då håller sig Rosén mestadels tyst. Slutscenens demaskering av hela scenmaskineriet verkar också vilja säga att alltsammans bara var på skoj.
Synd på ett ambitiöst upplägg att GöteborgsOperans Before/After-program blir så disparat och kvalitetsmässigt ojämnt. Varför inte ge ett övergripande tema i uppgift åt några olikartade koreografer i stället? Det skulle vara betydligt mera spännande.
Loading ...
