Recension: Bent

Det är alltid svårt att gestalta det fruktansvärda, det obegripliga. Varför? För att verkligheten alltid överträffar fiktionen. Men Shermans pjäs Bent har en viktig uppgift, att som läraren med sin illröda penna, markera och varna oss. För vem? Svaret måste bli: oss själva.

Bent handlar om nazisternas förföljelse av homosexuella i Tyskland. Det börjar i Berlin med att den unge Max (Torbjörn Lindström) lever ut sina lustar med alkohol, festande och sex. Men när förföljelsen drar igång tillfångatas han och älskaren Rudi. Den senare känsligt och underhållande spelad av Dan Kandell.
   I tågvagnen mot koncentrationslägret börjar den intressanta delen av pjäsen, Max utveckling. Liksom Petrus förnekade Jesus för att rädda sitt eget skinn offrar Max här sin älskade för att själv överleva. Han byter också bort sin rosa triangel mot en gul stjärna. Hellre jude än homosexuell, resonerar han. Det är först i relationen med lägerfången Horst, Michalis Koutsogiannakis, som han börjar förstå sitt eget och kärlekens värde. Tillsammans bär de stenar från ett ställe till ett annat, för att sedan bära tillbaka dem igen. En meningslöshet som får det att krypa i kroppen.
   Men trots att de lever under ständigt dödshot, övervakade av ondskans vakter, hittar de in till varandra. Genom att tala undviker de att bli galna. Här vinner uppsättningen på att spelas på en liten och intim scen. Regissören Solbjørg Højfeldt har säkerligen jobbat detaljerat med pjäsens skådespelare för varje ögonkast och min i ansiktet går att tolka.
   Tillsammans lurar de vakterna. De har till och med sex, men utan att röra vid varandra. En oerhört stark scen som får luften att vibrera – ett kraftprov av Torbjörn Lindström och Michalis Koutsogiannakis. Trots att utgången för de både är tragisk, så tar Max i slutet tillbaka sin värdighet. På så vis rymmer Bent i all sin nattsvarthet ändå värme och hopp.

Karin Lindbom