Recension: Blod på någons händer

Regissören Peter Schildt har tagit sig an Malin Axelssons text om utplåning, bortglömdhet, vem som definierar ens liv – och grundfrågan: vart har allt vackert i världen tagit vägen? Var är det sanna, och hur ska vi älska? Det tenderar att bli spretigt, liksom lite för många trådar för en timmes föreställning, trådar som alla bidrar till utplåningen av det rena.
    Men det är teater som vågar ta sig själv och sin publik på allvar, mitt i den närmast surrealistiska mardröm vi blir en del av. En mardröm som understryks av scenografi (Astrid Stenberg) och kostym (Astrid Stenberg och Pia Sandström). Och inte ens publiken går riktigt säker här. Även vi är anklagade för att ha dödat det rena, det vackra och bara lämnat kvar lögnen. Sara Lindh är här en lyckträff för Upsala stadsteater. Hon är skör och utplånad – liksom liket (Maria Antoniou).
    Kompositören Klas Widén bidrar i allra högsta grad till att jag, trots viss spretighet och trots att det är en hemsk historia som berättas, går hem med en lyckligt pirrande mage. Widén har skapat showmusik med gravallvar i. Jo – det berättas med gott humör, och mycket hemska texter till mycket bra musik.