Maillot är inte den mest innovativa av koreografer och Cendrillon är ett ojämnt verk som ibland känns tunt. Det intressanta är att Maillot har förskjutit tyngdpunkten från Askungen/Prinsen till Fadern/Den döda modern, vilket signaleras i prologen som utgörs av en duett mellan föräldrarna.
Även om den döda modern i programmet kallas ”Den goda fen” tolkar Sarah Medley henne med ett slags lustfylld demoni och stor scenisk auktoritet som gör henne mer till karismatisk hämndängel än sagofé. Anders Nordström gestaltar fadern, svikaren, med stor känslighet som balanseras av maskulin återhållsamhet vilket ger rollen trovärdighet. I slutscenen, då han har förlorat samtliga kvinnor i sitt liv och på avstånd betraktar Askungens lycka signalerar gestalten det totala nederlaget. Denna scen och den föregående duetten mellan honom och den döda hustrun är verkets höjdpunkt.
Maillots omskrivning gör att Askungens roll blir något nedtonad men Anna Valev tar väl vara på möjligheterna att gestalta såväl Askungens förnedring som revansch. Hennes frustrerade försök att nå fram till den undflyende fadern och lyckan i duetten med prinsen har en mänsklighet som berör. Prinsen är i Maillots version en sökare som tolkas med elegans och humor av Kungliga Balettens ”prinsexpert” Jan-Erik Wikström. Den elaka styvmodern räddas från att bli en schablon genom att Nicole Rhodes skickligt formar henne till en kvinna som förlitar sig på den egna kroppens attraktionskraft för att få makt.
Även om Cendrillon har svagheter är denna rollbesättning (laget med premiär 31 maj) är en av de tekniskt och konstnärligt sett starkaste och jämnaste jag sett på Kungliga Operan på mycket länge.
Loading ...
