Recension: DASS

Här finns de flaxande, flirtande och golfande läkarna, spelade i nämnd ordning av Crister Olsson, Stefan Branth (riktig läkare!) och Per Sandberg. Här finns syster Mus (Vanna Rosenberg), oändligt vänlig och attraherad av alla män i vit rock. Här finns döden i kulvertarna (Aksel Morisse) som åker omkring på sin elmoped. Och så sjukhusdirektören förstås, spelad av Staffan Westerberg själv. För Uppsalapubliken är det stundtals roligt. Om man vill ha lokalrevy. Jag vill inte det, inte så här.
   Det finns många, många frågetecken i föreställningen. Ett av de största är Marilyn Monroe i form av Karin Paulin, i sin klassiska vita plisserade kjol med tillhörande pose. Hon sjunger ”My heart belongs to daddy”. Men det är ett lösryckt nummer i en föreställning där det i övrigt inte finns sådana. Redan innan paus har jag blivit förvirrad.
   Staffan Westerberg står för manus, regi och huvudroll i DASS. Eller är det snarare så att hans huvudsakliga uppgift är att vara Staffan Westerberg? Mannen med strumporna som återkommer gång på gång under fredagens premiär. Det är ingenting jag skulle ha någonting emot – tvärtom tycker jag mycket om Westerbergs värld. Men här görs två saker som sägs vara en. Det ena är lokalrevy med roller och Staffan Westerberg som sjukhusets direktör. Det andra är Staffan-show. Kombinationen är inte bra.