Recension: Drottning K

Ålen på grund av sin diffusa könsidentitet, Descartes för sina tankar om själens kön och Kristina för att hon bröt mot de flesta könskonventioner för sin tid. Att Ruohonen för övrigt är utbildad biolog ger sig inte bara uttryck i ålar, jämförelserna mellan människans och djurens könsmönster är många.
   Åsa Kalmér har valt att iscensätta dramat i en expressionistisk, spretig stil som andas finsk 70-talsteater. En fysisk teater som går via publikens kroppar, men tilltalar hjärnan. Resultatet är som en elchock, en svårbeskrivbar känsla som får extra bränsle av ett gigantiskt ålakvarium, suggestivt ljussatt av Björn Greuling. Lägg därtill en ensemble som verkar älska att spela pjäsen (Lena Nilsson i rollen som Drottning Kristina är en gäckande androgyn som alla vill äta upp) och jag säger bara: mer sådan här teater, tack!