Recension: Eldfågeln

Prins Ivan går omkring i den förtrollade skogen, möter ett underligt träd, möter ett magiskt äpple, möter ännu ett underligt träd – och verkar aldrig komma fram. Är det bara jag som tycker det är segt? Lågstadieklassen som bevistar premiären sitter knäpptyst och koncentrerad och är full av frågor efteråt. Hallå, vem är det som är MTV-skadad, egentligen?
   Nu är väl inte Eldfågeln det bästa Teater Sesam gjort, men bevisar ändå teaterrummets magi. Filmdukar och dataskärmar i all ära, men när illusionsnumren utförs live framför näsan på oss har vi svårt att stå emot, särskilt om skuggteatern är en ny bekantskap. Roligast i föreställningen är den elake trollkarlen Kasjtjejs spattiga hejdukar, ett slags insektstroll i balettkjolar, långt från prinsens och prinsessans utdragna värdighet och trollkarlens krypande elakhet. När balettrollen lägger sig ned och dör på slutet fäller de bara ned sin tvådimensionalitet och syns som horisontella streck med volanger. En suverän illustration av skuggspelets hemligheter.