Recension: En säljares död

TEATER. Jacob Hirdwall har nyöversatt Arthur Millers Death of a Salesman för Riksteatern. Handelsresanden Willy Loman är numera “säljare” och hans båda söner, Happy och Biff, svänger sig med kraftuttryck som ännu inte var uppfunna på 1950-talet – åtminstone inte på svenska teaterscener.

Så långt allt väl och regissören Olof Hanson har påpassligt bytt ut tidsmarkörer som rullbandspelare och reservoarpenna mot mobilkamera och mobiltelefon. Inget får skymma sikten när en av världsdramatikens största loser-stories ska återberättas på 2000-talet.
Frågan är om inte det konstnärliga teamet skulle ha koncentrerat sig mer på storyn och karaktärerna och mindre på den språkliga polishen och rekvisitan. Nu är det i stället de sceniska arrangemangen som skymmer berättelsen. En stor samling flyttlådor utgör till exempel hela scenografin och markerar så övertydligt den Lomanska familjens förestående upplösning att dramats inre dynamik går förlorad. De skapar också dåligt med utrymme för Millers eleganta tidsförskjutningar; scenväxlingarna blir röriga och då och nu blandas i stället för att kontrasteras mot vartannat.
En bit in i andra akten lyckas ändå Millers text och ensemblens idoga arbete tränga sig förbi uppsättningens självförvållade hinder. Då hejdar Bengt CW Carlssons Willy Loman världen för en sekund och blottar allas vår pinsamma umbärlighet. Men sådana förlovade stunder är få i Olof Hansons uppsättning, som mer liknar ett konstnärligt brottningsprotokoll än en teaterklassiker i nyvunnen frihet.

Kristjan Saag