Recension: Fallet Sally Beauchamp

TEATER. Fjärilarna i den nervösa Sally Beauchamps mage kryper upp i huvudet när Dr Roger Morton sätter henne i hypnos. Där vaknar Christine – en personlighet som är allt den hårt psykiskt och fysiskt snörda Sally inte är.

Christine äter grädde med sked, Sally gömmer scones under madrassen. Och Christine tänker inte lämna tråkmånsen Sallys kropp när hon väl hittat upp till ytan. Dr Roger Morton står handfallen.
Fallet Sally Beauchamp har karaktären av saga – komplett med allvetande berättare i plommonstop – men bygger på en verklig händelse i 1890-talets Philadelphia. Hypnosen är mirakelbehandlingen från Europa där tilltrasslade nervtrådar löser upp sig av sig själv. Men det är inte det medicinska perspektivet på den multipla personligheten som är i fokus här: Galningen i dramat är inte Sally utan samhällsordningen, där ”män är män och kvinnor är barn”.
Inte något man direkt sätter i halsen över. Men Anna Azcárates iscensättning av Fallet Sally Beauchamp är en intressant och engagerande föreställning som rycker i smilbanden och känns helt aktuell, sina plisserade puffärmar till trots. Den berättas fram med oerhört driv, överlag mycket gott skådespeleri och accelererande musik. Inom loppet av cirkus en timma och fyrtio minuter går Cecilia Milocco från att som storögd Sally ursäkta sin egen existens, till en bokstavligt talat vrålförbannad Christine och vidare till en bedagad Marble. Doktorn finner den förrymda, väcker Sally och återbördar henne till sin familj. Slutet gott – allting gott, eller? Cecilia Miloccos smådjävulska leende i slutscenen är obetalbart.

Malin Palmqvist