Recension: Fröken Julie

När fröken Julie (Sandra Huldt) kommer in är hon redan berusad. Julie faller inte, hon är nere från början. Hon är halvgalen, psykiskt sjuk, ett offer. Rollen spelas underifrån. Det är svårt att se hennes överklasstillhörighet. Visst, en närmast psykotisk Julie gör handlingen trovärdig. Men Julie är någonting mer. Hon är kåt, hon vill dansa och hon vill bestämma själv med vem. Hon ställer krav på livet som alla kvinnor borde ha rätt att ställa.
   Mot slutet reser hon sig, tar sin väska, lägger kniven i den och går. Hon är förbannad men det är osäkert om hon kommer att använda den. Det är skitbra.
   Iso Porovics något manierade, osvenskt stiliserade spelstil är kongenial för den tillgjorde Jean, som vill vara fin men är rå under ytan. Faketa Salihbegovic-Avdagic som kokerskan Kristin är så rund, så trosviss, så mänsklig.
   Föreställningen har en stark dragningskraft. Åskådaren sugs ohjälpligt in i det nervigt dramatiska skeendet. Men är det inte hög tid för mer feministiska tolkningar av den här pjäsen?