Recension: Gråt inte mer, Cecilia. Och inte du heller, Ursula.

Men precis som man vet att piloterna oftast är vid sina sinnen på jobbet, vet man att om någon nu ska lyckas i denna ovanliga genre, med en krisande, sjungande flygkapten i fokus, så lär det väl vara just Kristina Lugn och Teater Brunnsgatan fyra.
   Lennart Jähkels flygkapten är dock inte helt tillfreds med livet. Han inleder med att upplysa oss om att han bestämt sig för att lämna sin familj. Inget upplägg för någon bubbelgumsmusikal med andra ord. Ämnet tas också på allvar, liksom Niko Röhlckes nyskrivna countrymusik tas på allvar, men Lugns texter är – som alltid – dråpliga och sjukt roliga. Hon upphöjer nödrimmandet till en skön konst och matchar otvunget sorrow med marsmallow eller giljotin med tyllgardin i låtarnas radslut.
   Flygkaptenen klär så småningom av sig uniform och pilotsolglasögon till förmån för blommig squaredanceskjorta och cowboyhatt. I styckets mitt förvandlas hans mors pyntade lägenhet till en scen i Seattle och ut kommer alla känslorna, funderingarna och åsikterna om livet och kärleken på ett svängigt och mycket manligt vis. Allt ackompanjerat av Jähkels egen gitarr, samt Röhlckes dito plus pedal steel och banjo. Det som på pappret såg galet ut visar sig också vara galet, samtidigt som det känns helrätt och ganska meningsfullt.