Recension: Guds taverna

Ibland händer det att ett litet hål öppnas i tiden. Och världen förvandlas till ett hologram där flera epoker existerar parallellt.

Ett sådant hål finns just nu på Mosebacke Torg i Stockholm, mer specifikt på Kägelbanan. Där har skådespelerskan Marika Lagercrantz och författaren samt journalisten Anita Goldman, med god hjälp av två musiker och en dansare, skapat ett eget universum: ett Söder av sammet och (si)tar dit publiken inbjuds med lätt hand. För här är det bara humorn som tas på allvar när Goethes favoritförfattare, den frihetstörstande persiske 1300-talspoeten och lyrikern Hafez, introduceras i snögloppet tillsammans med exempelvis tabbolueh och vinbladsdolmar.
   Föreställningen är uppbyggd av tre komponenter bestående av lika delar historik (Goldman), dans (Aida Foroutan), musik (Behzad Soratgar och Reza Tokhmpash ) och skådespeleri (Marika Lagercrantz), allt givet med lika kärleksfull inlevelse. Eller som Anita Goldmann själv säger om Hafez: ”Det var kärlek vid första dikten”. Och när Marika Lagercrantz på ett smittsamt entusiasmerande humör bedyrar allas vår divina existens som arvtagare av Guds gener och Goldman tar ytterligare en klunk av vinet, så är jag benägen att hålla med.
   Ikväll: Guds taverna är en portion Hafez Light serverad med väldigt mycket kärlek som stärker själen genom de sista två månaderna innan Sverige förhoppningsvis återuppstår ur sin vita skendödlighet. Kanske en verklighetsflykt, men också ett stycke lärdom om vikten av mental frihet.

Ylva Lagercrantz