Recension: Hud mot hud

Tomas, Mikael och Karl – son, far och farfar. Tre män som män är mest – så oförmögna att uttrycka sina känslor att man rentav blir förbannad.

Hud mot hud är en enkel, men inte desto mindre sevärd, historia om nutidsmannen, rappt och konkret regisserad av DI-eleven Malin Stenberg. Tonårssonen Tomas (Daniel Larsson) saknar sin försvunna mamma mer än han kan stå ut med, men pappa Mikael (Jacob Ericksson), som bär på samma saknad, klarar varken av att se eller visa någon svaghet.
   Följden blir ett intetsägande förhållande, där Tomas tonårsrevolterar på alla upptänkliga sätt och Mikaels försök att vara auktoritär blir pinsamma utfall som ingen, allra minst han själv, kan tro på. Farfar Karl (Nils Eklund), förvirrad på ålderns höst, är inte heller till mycket hjälp när det kommer till att förvalta något känslokapital.
   Föreställningens avskalade scenografi och tablåliknande scener förmedlar en sorgsen syn på mannen – här exemplifierad av tre alienerade själar, som tafatt trevar efter en kärlek som ändå anas under ytan. Daniel Larsson spelar Tomas med en nervig intensitet och kanske är det trots allt för honom det finns mest hopp. Grabben som i desperation ringer mamman och tänjer gränser genom att byta roll med flickvännen Sandra (Linda Källgren) har fortfarande en vilja att förändra. Den viljan tycks för länge sedan förlamad hos de äldre generationerna.

Anna Hedelius