Recension: I ett obevakat ögonblick

Det är just vad skådespelaren Rune Jacobsson har gjort. Resultatet är en helt egen föreställning om avstånd, ensamhet och längtan efter en värmande tvåsamhet, en två timmar lång invaggning i ett Lugnskt universum gestaltat av Jacobsson och Siv Eriksson i regi av Ann Eberstein.
   Det är mindre ångestfyllt än vad jag trott. Det är mer hoppfullt än man kanske kunde ha förväntat sig. Det är dessutom en riktigt bra text som Jacobsson fått fram – stundtals absurd, men alltid med en trygg vardagsångest i grunden. Scenen växlar från Hennes hem, till Hans mammas grav, till Hans rum där han tar emot Henne som patient med behov av en psykolog. Och i andra akten deras nya, gemensamma hem, ett hem allt närmare upplösning. För tvåsamheten är fullständigt omöjlig hos Lugn/Jacobsson.
   Smekmånaden ska sluta i svekmånad, skilsmässofoto ska tas, skilsmässolöften om fullständig glömska ska ges. Och man kommer att hamna ensam i köket igen, med samma pillerburkar och tråkiga mat, med döden lurande vid kniven som skär falukorv, eller väntande i badkaret. Märkligt nog är det betryggande. Det är ett bejakande av ångesten som framställs, ett bejakande av människans totala ensamhet – och det är ju en vanlig tanke. Men med Lugn i botten och lite galen musik kan man luta sig tillbaka och skratta åt eländet.