Recension: Jag älskar det här landet

Vi befinner oss på en flygplatsterminal. Tomma ytor, svart färg och ihåligt ljus. Föga välkomnande. Här får den nigerianska flyktingen Beni möta Sverige i form av nonchalanta flygvärdinnor, en fascistoid psykolog, en neurotisk journalist, en invandrarfientlig vakt med flera.

Läkaren nynnar Du gamla du fria när han sätter på sina plasthandskar. ”Jag har bara sett Afrika bakifrån”, säger han kallt. Beni svarar alla med att upprepa meningen: ”Jag älskar det här landet!” Med dessa ord är han lovad att bli behandlad väl. Men den enda som visar honom värme är den polska städerskan Janina, spelad av Annika Lundgren, som öser på med charm och kärlek. Men någon verklighetstrogen städerska från Polen blir hon inte, kanske främst på grund av en dålig bruten polska. Hennes monologer om sin egen historia blir ofta för långdragna och pjäsen tappar fokus.
Alexander Karim är mer verklighetstrogen som Beni. Han tittar storögt på när alla dessa människor surrar kring honom. Eftersom han inte behärskar språket behandlas han inte som en vuxen utan blir utnyttjad på olika sätt. Men Janina överger honom inte och bjuder på svenskt kafferep. Fast även hon har personliga skäl för sin vänlighet – ett giftermål.
Visst är svensk flyktingpolitik ett ämne som hör ovanligt väl hemma på en Malmöscen. Men Jag älskar det här landet lyckas inte gå på djupet utan känns för distanserad. Inte tillräckligt provokativ, humoristisk eller dramatisk. Tyvärr.

Karin Lindbom