Recension: Kungens tårar

Så då hamnar jag där, i målgruppens utkant. Tänker samtidigt på hur häftigt det måste vara att se sitt modersmål talas från en scen. På hur man själv alltid kunnat ta det för givet och bestämmer mig för att hänga med så gott det går – även om en utförligare handlingsbeskrivning i programmet inte suttit fel för min del. Jag förstår inte allt och det jag förstår är kanske fel – om det nu finns en felaktig tolkning. Jag bygger upp min egen story och fokuserar på teaterhantverket – som jag njuter av i stora drag. Det är gediget och fyllt av fantasi och lekfullhet.
   En nålfiltsgrå catwalk med vidgade ändar utgör scenen, delar rummet i två med publiken på var långsida. Smidigt kläs scenen i nya kläder: Orangefärgade vägmarkeringspinnar, Helly Hansen, plastband, reflexer och sjungande fiskar blir till magiska element i det stora teateräventyret. Samspelta björkar i näverfärgade tubklänningar svänger på rumporna och förnyar barnteaterkonceptet ”levande skog”. Genomskinlig plast blir till villande vatten där den mäktiga havets drottning uppenbarar sig och slukar den övermodige sprätten Prins Ulv i ett rasande snyggt skuggspel: Prinsen sprattlar under drottningens upplysta klänning. Prinsessan Yasmina klär diskret catwalken med sandmark och blommor bara genom att långsamt skrida fram med prismaklädd trattkrona på huvudet.
   Berättelsen befinner sig i sagoland: en kung har tappat sina tårar och ingjuter sin egen rädsla för den främmande omvärlden i sin son. Prinsen ger sig ut på jakt efter prinsessan Yasmina med vapen i hand och hot i blick. Så går det som det går: han slukas av havets drottning när han inte får hjälp av färjemannen Tariq Ali Kahn (även kallad hottentott och kanske väl endimensionell som representant för ”främlingen”). En liten pojke följer i prinsens fotspår, vinner med sin vänlighet färjemannens förtroende och prinsessan i fjärran land. Kungen greppar att man inte ska vara rädd för och arg på det okända, återfår sina tårar i sorgen över den döde prinsen och får på köpet skrattet och vänskapen med en ”hottentott”. Han vaknar ur sin drömsömn – men var allt bara en dröm? Den magiska vita renen krafsar med klövarna i nålfiltsmattan.
   Det här är två timmar synnerligen välgjord teater – så vitt jag kan bedöma.