Recension: Lång dags färd mot natt

En gisten pianist, som spelar aviga ackord med händerna i kors, ingår också i rekvisitan, liksom ett par dystra källarfönster som enda andningshål: en symbolisk arkitektur som bryter med den påkallade psykologiska realismen. I personregin tar sig Olof Lindqvist inte lika stora friheter, men med Iwar Wiklander, här i rollen som familjefadern Tyrone, är det aldrig långt till den milda grotesken. Chatarina Larssons morfinknarkande, reumatiska moder är dessutom lika synbart knotig i själen som i sina söndervärkta händer.
   Den klassiska slutscenen är magnifik: när Mary Tyrone, i sitt morfinrus, träder in på scenen är det inte den sedvanliga tragiska vålnaden vi ser, utan en kvinna som äntligen funnit en smula ro bortom tid och rum. För första gången på tre och en halv timme hörs en klar och innerlig stämma! Med den ironin signerar Olof Lindqvist sin genomtänkta och mycket sevärda tolkning av O’Neills pjäs.