Recension: Mamma Mia!

Abbas musik har sprängkraft. Så pass stor att jag får en klump i halsen redan under ouvertyren. När ridån går upp befinner vi oss i ett grekiskt vitrappat och lagom patinerat sommarparadis. Här har forna artisten Donna (Gunilla Backman) öppnat taverna och nu ska dottern Sofie (Nina Lundseie) slå till med sagobröllop med sin Tom (Niklas Riesbeck). Till bröllopet har Sofie bjudit in tre av mammans älskare – sina potentiella pappor. Som upplagt för komplikationer alltså.
   Lyckligtvis har ensemblen närmat sig den banala historien med distans. När komediennerna Charlott Strandberg och Sussie Eriksson tafatt ska trösta den förtvivlade Donna i ”Chiquitita” blir det humor på hög nivå. Strandberg har därtill en av ensemblens starkaste röster – det visar hon också i en fräck duett ihop med unge älskaren Peppar´n (Martin Redhe Nord). En stark sångerska är också Gunilla Backman, som ger Donna både djup och värme. Roligt och kanske överraskande är att en av ensemblens mer seriösa skådespelare – Reuben Sallmander som pappakandidaten Sam – även har en pipa som håller för hela Cirkus.
   Och även om det luktar en hel del industri om Mamma mia!-konceptet, även om det tycks som om hela ensemblen har laddat upp i solariet för att få till den rätta Greklandsfärgen och även om det hamnat ett och annat nödrim i Niklas Strömstedts och Björn Ulvaeus svenska texter, så är jag såld. Det är bara hopprepet som fattas då jag, i gott sällskap med resten av salongen, dansande sjunger med i extranumren. Jag är tillbaka i flickrummet – platsen för drömmar, platsen där allt slutar lyckligt!