Recension: Man som man

Ofta tyder det på att även de inblandade känner att de är ute och cyklar.
   Tyvärr är det heller inte mycket bevänt med Teater Unos uppsättning av Brechts pjäs Man som man.. Uno, som vanligtvis brukar göra tankeväckande och ambitiös ungdomsteater, gör sin stelaste och mest statiska föreställning på flera år.
   Berättelsen om den enkle människan Galy Gay som inte kan säga nej och därför sugs upp av armén där han fråntas sin identitet bränner helt enkelt aldrig till och länge sitter jag och funderar vad det beror på. Saknas konstnärliga resurser? Nej. Uno utmärks av en idealistisk och tajt ensemble. Ligger det i texten? Njäe. Med Irakkriget bara någon kontinent bort går det fortfarande att mjölka ansenliga mängder samtidskritik ur Brechts skildring av kolonialism.
Problemet är snarare den totala frånvaron av regi (Teater UNO och Leif Persson).
   I flera av Unos uppsättningar har grupprocessen och den kollektiva regin ett estetiskt värde i sig, men Man som man kräver mer. På Teater Uno blir Brechts mustiga karaktärer vaga, för att inte säga suddiga i konturerna. Tempot uteblir helt och bristande personteckning kompenseras med skrik och slammer.
   Man som man är kort och gott en ofärdig föreställning. Kanske kommer den att ta sig under spelperiodens gång, men i nuvarande skick känns den lite som en halvmålad vägg.