Recension: Måsen

För att gestalta denna sensationella upptäckt förvandlar Frände för säkerhets skull mansfigurerna till töntar, förlorar på så sätt all dynamik i dramat och kompenserar tomgången genom att höja röstnivån i replikerna med 36 dB och korta av steglängden hos skådespelarna med 20 cm. Högljutt och struttigt – precis som på privatteatern när den tappar taget om komedin.
   Men Tjechov är, som bekant, mer än komedi. När den olyckliga Nina i fjärde akten möter sin gamla kärlek Konstatin igen, den överspände författarynglingen, har Mia Höglund-Melin inga tårar att pressa fram ur rollen. Tjechovs febriga Nina har dukat under på Frändes feministiska altare och blivit till en torr grimas. Oskar Thunbergs Konstatin lyssnar förvånat på hennes avskedsmonolog, ser sig omkring och går på muggen. Typ. Vadå, ett skott bakom kulissen? Sköt han sig? Nej, det var nog bara en eterflaska som exploderade. I den här uppsättningen finns inga passioner, bara politik.