Nu är det ju inte enbart Stefan Larssons ”fel” att tidningarna valt att skriva så mycket förhandsartiklar om Måsen. Som journalist vet jag ju hur vi tänker, klart man hårdbevakar allt som Micke Persbrandt medverkar i, liksom. Här sitter jag dessutom själv och har fått extra mycket textutrymme för recensionen. Med den påkopplade bloggen och de öppna repetitionerna har regissören med team också själva bjudit upp till en intensiv marknadsföringsdans. Och publiken svalde betet.
Därmed är höstens biljetter redan slutsålda och den som köpt en för att få se Mikael Persbrandt i sitt esse lär inte behöva bli besviken. I rollen som kändisförfattaren Trigorin får han verkligen spela på de totalt Beck-befriade strängarna av sin lyra. Ett lågmält och detaljinriktat spel som framhäver såväl rollens som – kan jag tänka mig – Persbrandts egna bekymmer kring kändisskapet och konstnärsrollen. Persbrandt är som klippt och skuren för jobbet skulle man vilja påstå, trots att man då blandar ihop verklighet och dikt. Men det ligger också lite i Måsens natur att göra just det.
Måsen är en av teatervärldens älsklingar just för att Tjechov här diskuterar konstnärskapet och teaterkonsten så tydligt. Dessa teatervärldens vardagsbekymmer manifesteras i den unge Konstantins iscensättning av en ”modern”, egenhändigt författad teaterpjäs inför den äldre generationens kritiska blickar. Vilket sammanfattar den eviga konstdiskussionen kring ungt och gammalt, nyskapande mot traditionellt, avant garde mot kanon, osv.
När Lars Norén satte upp Måsen på Riksteatern för några år sedan valde han att tydligt markera metateaterdraget genom att låta skådespelarna synligt gå in och ut ur rollerna, med repetitionstidens manus och kaffekoppar kvarlämnade på ett bord i kanten av scenen. Det kändes ärligt mot publiken.
Stefan Larsson går en annan väg, fokuserar på relationerna och placerar sin uppsättning i en fiktiv nutid – att döma av Nina Sandströms kostymdesign och Jens Sethzmans stilfullt rena scenografi med dess raffinerade ljuslösningar i golv, tak och fond. Men manuset har ingen motsvarande uppdatering. De stackars ryska, historiska adelsmänniskorna sitter fortfarande på sin gård vid sjön och är sysslolösa, precis som vid urpremiären 1896, och jag undrar – var finns dessa människor idag? Knappast i Elverkets publikhav i alla fall. Moderna människor har som bekant antingen för mycket att göra, eller så är de ofrivilligt sysslolösa på grund av arbetslöshet eller sjukskrivning.
Ett annat problem med Stefan Larssons läsning är att Nina blivit så himla ung i Ellen Mattssons framställning. Kanske är Mattsson lite för van att spela barn, för här slår hennes naiva, slängiga spel över så att hon blir en riktig starfucker-fjortis. Vilket gör att hennes kärleksförhållande med Persbrandts Trigorin luktar gubbsjuka, och så har åtminstone jag aldrig betraktat det tidigare.
Henrik Svalanders Konstantin är en 25-årig, svarthårig, svartögd rebell. När det står klart att hans mor Arkadinas älskare Trigorin förfört hans kära Nina vrålar han med sin elgitarr (påhejad av Bryan Ferry och Led Zeppelin i återkommande ledmotivslingor). Kostja hamnar i konflikt med allt och alla, särskilt Marie Göranzons fenomenalt underhållande Arkadina – den forna aktrisen – som dominerar scenen i dubbel bemärkelse. När mor och son sedan försonas går Freudmaskineriet verkligen i spinn med den hulkande sonens ansikte begravt i moderns barm.
Trots att jag saknar en tydlig idé som motiverar att pjäsen sätts upp på det här viset, med krocken mellan text och bild, måste jag förstås ändå beundra skådespeleriet. För det är genomgående både intressant och underhållande att studera den skickliga ensemblen. Men med Göranzon, Malmsjö och co i spetsen hör den också till landets elit.
Hur jag än letar kan jag dock inte för mitt liv se på vilket sätt uppsättningen egentligen påverkats av samarbetet med Teater Galeasen, för någon uppenbar frigruppskänsla finns här inte och på Galeasen skulle man väl aldrig spela något så här idésvagt? De typiska ”Galeasenskådisarna” (utöver Persbrandt ser vi Mats Flink som gårdens förman och Ingela Olsson som en riktig nucka till Masja) har vi sett tidigare på Dramaten och regissören är ju sedan några år institutionaliserad som chef för Elverket. Detta eleganta scenrum andas därtill så mycket Östermalm och Elverket att jag, med undantag för trägolvet, har svårt att föreställa mig det i den lilla torpedverkstan på Skeppsholmen.
Kanske missuppfattar jag samarbetstanken, men det är inte omöjligt att Dramatenchefen Staffan Valdemar Holm också gjorde när han så nesligt glömde att nämna samarbetet med Galeasen på höstsamlingen i Guldfoajén i augusti?
Hoppas bara att den lilla frigruppen verkligen får vara med och dela på biljettsuccén i alla fall.
Loading ...
