Recension: Nattpromenad

När skådespelaren själv får välja – så blir det ett äktenskapsdrama. Förra året blev Jan Waldekranz av med sin skådespelaroskuld när han satte sig på andra sidan scenen och skrev relationsdramat Love Bombing, en bokstavstät text som han för övrigt också regisserade.

Med Nattpromenad har Karlsson gjort en Waldekranz. Och även här står ordet högt i kurs, kanske en naturlig följd av att en skådespelare skriver pjäsen?
   I centrum för handlingen står ett par på gränsen till nervsammanbrott. Han på väg ut, hon på väg tillbaka i relationen som när vi möter dem har ett par år på nacken med ett barn som resultat – och förmodligen ett par grå hårstrån på sitt samvete.
   Den begynnande 40-årskrisen pockar på. Särskilt hos honom (Johan Rheborg) som vill men inte vågar ta steget ut i det okända, utanför den hall där hela dramat utspelas. Hon (Eva Röse), håller sig kvar på mattan och där, någonstans mellan skohyllan och sovrumsdörren, ustpelas ett verbalt maktspel byggt på drömmar och lögner. Ut genom ytterdörren eller tillbaka till sovrummet? Det handlar bara om ett enda steg över tröskeln, men det steget är ibland längre än hela universum.
   Jonas Karlsson har driv i dialogen, men om det nu beror på hans text eller Emma Buchts iscensättning, så kan den kännas lite väl tät, rent utrymmesmässigt. Var tog teaterns andra medaktörer vägen? Stunderna av paus och eftertanke finns där, men ändå saknar jag mer av dem: Musiken. Ljuset. Tystnaden. Kanske handlar det bara om rytm. Sedan är det problemet med att själv tillhöra den kategori som skildras: här blir teaterbesöket mer en instämmande aha-upplevelse än en exotiskt insikt, men det gäller förstås inte alla teaterbesökare.

Ylva Lagercrantz