Recension: Platonov

Visserligen brukar just det ordstävet appliceras på snygga tjejer som är lite blåsta, men det är faktiskt inte alldeles långsökt att likna Platonov vid en bimbo. Dels är titelfigurens största problem i livet att han inte kan välja vilken kvinna han vill ha. Bara det känns som ett Big Brother-upplägg. För mer budskap än så är faktiskt svårt att skrapa ihop under de 3,5 timmar pjäsen spelas. Kanske en orsak till att stycket sällan sätts upp i Sverige.
   Å andra sidan är föreställningen oerhört snyggt förpackad med en genomlyst fondvägg och tvärs över scenen en kägelbana omgiven av månliknande kupoler. Ensemblens kändiskavalkad (Michael Nyqvist, Lena Endre, Marie Richardson, Rebecka Hemse, Gustaf Skarsgård m fl) har fått på sig kostymer som kunde syfta till att Tjechovs karaktärer är stereotyper: här finns indianer, en präst, en bagare, en storviltsjägare, en pirat, två schablonkineser osv. Detta är dock snarare ett tokroligt grepp än någon egentlig nyckel till tolkning, för spelstilen visar tvärt om på människor av kött och blod, med äkta känslor. Häri finns många lysande skådespelarprestationer, inga anmärkningar på personinstruktionen således, men – vad vill man egentligen ha sagt med uppsättningen? Fall aldrig för en kille i mockasiner, eller?