Recension: Reskamraten

Skådespelaren Nadia Bogazzi har säkerligen träningsvärk i ansiktet efter de grimaser hon gör i Reskamraten. Överdrivet? Ja, men den unga publiken gillar det.
   Sagohuset använder en enkel scenografi med skuggfigurer i bakgrunden och Nadia Bogazzi spelar själv alla roller ackompanjerad av musikern Oscar Hielm. Han tar hjälp av olika instrument för att måla upp en miljö eller stämning. Ett oväder, en kunglig fest eller lång vandring. Ibland bara som en ljudeffekt.
   Flickan Johanna söker efter prinsen hon drömt om. Nadia Bogazzis spel är fullt med energi. Med hjälp av dialekt och ett gummiansikte förvandlas hon till flicka, prins, trollkärring och flygande bagge – alla de figurer som Johanna möter på sin vandring mot målet. Ibland blir det lite otäckt för de yngsta. Många av barnen i just den här publiken är nog under åtta och då och då flyr de in i mammas eller pappas famn.
   Slutet? Ja, efter många utmaningar och egendomligheter får Johanna såklart sin prins. Den som ger till andra och inte bara tänker på sig själv får halva kungariket och en snygg kille. Moralkakan är serverad, men i en musikalisk och lustig förpackning.