Recension: Så mycket himmel jag orkar bära

Egentligen är Mats Kjelbyes stycke en ganska klassisk barnkammarfantasi. Tre kamrater sugs upp av sin dagdröm och beger sig ut på en farofylld färd till vråkarnas slott. Där ska de rädda den mystiske 40-talstenoren Lillgubben som av obekant anledning hålls fången. På vägen räddar de en nyckelpiga, blir nästan nedmejade av Tant Valborg med lien och lär sig att flyga på kuppen.
   Vansinnigt, naturligtvis. Och i sin enkelhet också vansinnigt bra. Kjelbye har ett finstämt lyriskt språk, som i sina bästa stunder utgör en direktkanal till ett barns föreställningsvärld. Något som regissör Lars-Eric Brossner och skådespelartrojkan Elmira Arikan, Ami Skånberg Dahlstedt och Anna Persson väl förvaltar i form av energi och total närvaro.
   Kanske blir vråkljuden och de hisnande äventyren lite väl häftiga för de minsta ibland – treåringen piper av rädsla och börjar gråta – men på det hela taget är Så mycket himmel jag orkar bära något av en eskapistisk triumf för trötta, trötta Folkteatern.