Recension: Snödrottningen

Snödrottningen är ju i själva verket en av sagolitteraturens mer sammansatta skildringar av depression och levnadsskräck. Det är inte utan anledning filmregissören Lars von Trier brukar säga att han, i likhet med sagans Kaj, har en skärva från en trollspegel i ögat som förvrider allt vackert han ser till fult och skräckinjagande.
   Med detta mångbottnade material framstår det därför som obegripligt att ensemblen på Göteborgs stadsteater försöker göra tacky Disneyfilm av sagan. Jag är nämligen förvissad om att en mer stillsam och känsligt berättad uppsättning fått barnen att arbeta både mentalt och känslomässigt, det svårtillgängliga temat till trots.
   I stället blir Snödrottningen en rätt ytlig grej som inte missar ett tillfälle att låta skådespelarna prata med skrikiga tillgjorda röster och frossa i något slags pappfigursberättande, allt för att få barnens kärlek.
   Tyvärr funkar det inte alls, salongen är på det hela taget rätt tyst. Och först när skådespelarna i slutet mutar publiken med pepparkakor börjar det tindra i barnaögonen. Men då tindrar det å andra sidan ordentligt.