Recension: The true story of Bengt-Erik Olssons sista konsert

Göteborgs fria grupper har, sedan åtminstone ett par år tillbaka, utmärkt sig för sin lojhet, brist på fantasi och ovilja till formexperiment. Fegheten har spridit sig som en farsot bland grupperna och tyvärr även smittat forna avantgardister som Bhopa och Uno. Så det senaste året har åtminstone jag börjat undra om teater-Göteborg står inför någon slags utdragen kvävningsdöd.
   Just därför är det extra kul att se David Sperling Bolanders The true story…. I det fantastiskt vackra slutet trillar till och med en lyckotår nedför min kind. Precis så här ska det kännas, precis just den här upplevelsen vill jag ha när jag går på teater. Sperling Bolanders finurliga, vilda, intellektuellt utmanande stycke höjer sig flera mil över den sedvanliga prettoskiten som vanligtvis huserar på Göteborgs teaterscener.
   Därför tänker jag inte referera handlingen, berättelsen om den lille halvautistiske pianovirtuosen som konstruerat en hyllningskonsert till sin döde läromästare gör sig helt enkelt inte i komprimerat skick. Jag tänker heller inte gnälla över smådetaljer och över att föreställningen kanske är en fem, tio minuter för lång.
   Min recension är bara en reservationslös hyllning till en teatermakare som ingjuter hopp om att Göteborgs friteaterscen trots allt kan skaka fram ett och annat skimrande guldkorn att minnas under tider av missväxt. Ett stort tack för att du finns, David Sperling Bolander.