Recension: Tiokronorsflickan

Flickan försöker väcka honom men han ger henne tio kronor för att få sova tio minuter till. Situationen förmedlar en massiv långtråkighet till publiken. En svårighet med Jonna Nordenskiölds pjäs är att den här långtråkigheten kan bli så tråkig att början på föreställningen tippar över och blir ointressant.
Flickan gör allt hon kan för att vara till lags. Hon väntar, ler, är söt och tjejaktig. Pappan är som alla frånvarande föräldrar som inte kommunicerar med sina barn.
   En kompis, Harald Lönnbro, kommer in med ett brak. De leker men han säger att flickan är sötast när hon inte ler. Pappan vaknar till och blir glad. Han tror att det är hans pojke, för han vill gärna ha en pojke.
   I en drömscen till havs blir pappan sjökapten och flickan en skönsjungande sjöjungfru. Han fångar henne. Sedan kommer vändpunkten. Flickans sätt att lösa situationen är klart inspirerande.
   Det här är en grym, vacker och poetisk föreställning i Öllegård Goulous regi. Och den känns angelägen eftersom många barn har det så här.