Recension: Vad gör jag här?

Monologen i Backas lagerutrymmen är nämligen en mycket lyckad uppsättning, tack vare Lindgrens lyhörda och inspirerade insats. Han är på en gång fylld av patos och neuros, en personifikation av såväl uppriktig ångest över världsutvecklingen som vänsterbrackig självgodhet.
   För det är där spänningen i Moodyssons 80 sidor långa dikt ligger – omöjligheten i att göra skillnad mellan det personliga och politiska, det privata och allmängiltiga, mellan att försöka härda ut eller själv göra sig outhärdlig i något slags fundamentalistisk idealism.
   Men även om Rasmus Lindgren problematiserar och tydliggör balansgången mellan polerna med bravur, så klarar inte texten det. Moodyssons dikt är en återgång till 1970-talets allra torraste och mest onyanserade commielyrik med bilder av cancersjuka svältande barn och hur Bush ligger och runkar under Göteborgskravallerna. Uppriktigt och desperat? Ja, kanske. Intressant samhällskritik? Nej. Verkligen inte.