Hon har ofta vänt sig till andra målgrupper än den vanliga teaterpubliken, har gjort film och debattinlägg och hennes scen är sedan länge Unga Klara i Stockholm. Och nu har hennes regiarbete blivit forskningsmaterial.
Det måste vara en märklig känsla att bli föremål för en sådan omfattande studie som den Christina Svens har ägnat regissören Suzanne Osten. Här kartläggs regissörens familjebakgrund, skoltid, olika sommarjobb – Svens beskriver till och med de olika konflikter som ledde till att Osten bröt med den första teatergruppen Narren, för att starta Fickteatern (som ville arbeta med en annan, mindre teatervan publik), kort sagt hela vägen som ledde till Unga Klara.
Osten i en mansdominerad värld
Utgångspunkten och själva förutsättningen för Svens forskning har varit Ostens feministiska teaterföreställningar i ett yrke som annars är mycket mansdominerat. Det är just denna mansdominans (som blivit normen för regi) som Svens vill kritisera och destabilisera genom att visa fram Ostens teaterarbeten.
Svens utgår särskilt ifrån tre uppsättningar: Jösses Flickor! Befrielsen är nära (1974), I lusthuset (1988) och Besvärliga människor (1998). Dessa är, enligt Svens, iscensättningar som har lagt särskild tonvikt på genus och framför allt gestaltningen av kvinnor på scenen.
Crossdressing
På vilket sätt är Osten feministisk i sitt regiarbete? Till exempel genom sitt användande av crossdressing (något förenklat handlar det om kvinnor i manskläder och män i kvinnokläder). I detta tycker sig Svens se en strategi för att synliggöra kroppen som fångad av sina genustillbehör – kläderna. Ostens sätt att leka med teaterns uttryck genom ett slags störningseffekt är en annan del. Störningseffekten skapar en upp- och nedvänd värld, ofta gestaltad genom att män spelar kvinnor och att barn spelar vuxna.
Genus och feminism i fokus
Regissören själv pekar på tre centrala teman för sitt konstnärskap: barndom, feminism och galenskap.
Boken är en undersökning av, inte bara i Suzanne Ostens regibana, utan även begrepp som genus och feminism. Det är en akademisk text, men den är försedd med en noggrann notapparat. För den som är intresserad av kombinationen regi, Osten och feminism är Svens bok av största intresse. Men kanske blir Svens hållning alltför okritisk. Allt som Osten gör på scenen (och under repetitionsarbetet) tycks vara feministiskt, enligt Svens – och avhandlingen kantrar till en hyllningstext.
Mer bekräftelse än analys
”Regi med feministiska förtecken” blir egentligen intressant först när Svens gör sina egna tolkningar av uppsättningarna. Det är där man som läsare äntligen har en möjlighet att ställa sig i ett förhållande till hennes text.
Att analysera ett så långt och betydande regissörskap som Ostens kan tyckas nog så viktigt. För att inte tala om hur angeläget det är att lyfta fram kvinnliga konstnärer. Men Svens prövar egentligen aldrig sina ståndpunkter mot Ostens regiarbete, utan söker bara bekräftelse – och därmed går en hel del dynamik förlorad.
Loading ...
