Fröken Julie är August Strindbergs mest berömda pjäs. Det sägs att den spelas någonstans i världen varje dag. Överklassfröken Julie, 25, har en flirt med betjänten Jean, 30, en midsommarafton. Därefter rämnar allt. Slutet är ödesbestämt, omöjligt att undfly. Hon måste sona sitt brott genom att ta livet av sig. Eller?
– Efter att de har haft sex, ungefär i mitten av pjäsen, handlar allt om att hon är en fallen kvinna, Jean kallar henne för ”hora” och hon inser själv att nu måste hon försvinna, säger skådespelaren och regissören Anna Pettersson.
– Utmaningen när man ska göra pjäsen i dag är: hur förhålla sig till detta? Inte kan Fröken Julie ta livet av sig för att hon legat med Jean … och sedan ridå och applåder? Som att det vore den naturligaste sak i världen!
Anna Pettersson har haft anledning att fundera på kvinnor-som-begår-självmord-på-scen tidigare i sin yrkesbana, bland annat när hon spelade Hedda Gabler på Stockholms stadsteater. Nu är det flera år senare, och hon sitter i den tillfälliga repetitionslokalen på Stockholms dramatiska högskola. Det är högt i tak, väggarna är svarta, scengolvet likaså, i fonden hänger en stor vit filmduk. Kameramannen Max Marklund står och mixtrar med en projektor.
För hur gör man för att visa Fröken Julie på ett nytt sätt? Jo, till exempel genom att ha en kameraman som medhjälpare på scen. Men framför allt, genom att sätta upp dramat med sig själv i alla rollerna: som fröken Julie, kokerskan Kristin, betjänten Jean – och dessutom som ”bondfolket”, som drar in i köket och festar, medan Julie och Jean drar sig tillbaka till ett för publiken icke-synligt rum. Och så genom att regissera allting själv.
– Strindberg beskriver dramat som en kamp mellan högt och lågt, mellan manligt och kvinnligt, mellan olika klasser … men alla dessa konflikter ryms inom en person! Vi människor har både övermod och självförakt, vi har moral och kan samtidigt bete oss fruktansvärt illa. Vi är mänskliga helt enkelt.
Först tänkte Anna Pettersson bara regissera, och kontaktade Marie Göranzon, för att se om hon kunde tänka sig att vara skådespelaren. Men kollegan bollade tillbaka: ”Ska du verkligen inte göra detta själv?” undrade hon. Anna Pettersson sökte inom sig. Svaret fanns där. Och det var ja.
Nu repeterar Anna Pettersson. Hon står på scen och är kokerskan Kristin som serverar sin fästman Jean: ”Åh, det är en smula njure bara, som jag skar ur kalvsteken.” Sedan blir hon Jean: ”Men du kunde ha värmt tallriken!” Kristin pratar mycket släpigt och har ena ögonbrynet upphissat. Jean låter grinig och dominerande. Anna Pettersson jobbar mycket med temposkiftningar – segar ut vissa partier, låter replikerna liksom stå och dallra i luften, betydelsemättat, medan hon drar igenom andra passager nästan som en rabblande böneramsa. Hon testar olika infall och nya vinklar med Max Marklund, som följer henne genom kameralinsen på scen.
– Här skulle jag kunna, kanske, göra så här med tungan … eller nej, vad händer om du filmar rakt in i min mun? Prova!
Stort gap, stort skratt och sedan en ny idé.
– När Jean går ut här, det är alltid så mycket myndighet och ridstövlar över honom när han ska gestaltas … tänk om han i stället skulle ligga här ute i kulisserna och slicka på grevens jättestora svarta stövel? Så här! Vad hemskt och häftigt på samma gång! Tror du att det går att animera en stövel och förinspela det?
– Jo, jättebra, nickar Max Marklund med kameran i handen.
Han är inte skådespelare, utan sig själv på scen. Det gäller att inte bli för självmedveten, förklarar han, för då ser det bara fånigt ut. Han illustrerar genom att hala in kamerasladden på ett kokett, liksom åmande vis. Vi skrattar.
Man skulle inte kunna tro det, men det ligger faktiskt en konflikt och pyr under den lekfulla tonen under repetitionen. Medan regissören Anna Pettersson fortfarande är mycket belåten över sitt finurliga upplägg av Fröken Julie, och även med castingen av karaktärerna (även om det inte blev förstahandsvalet Marie Göranzon) … är skådespelaren Anna Pettersson, som ska gestalta alla roller, mer bekymrad. Hon tänker:
– Ja, det var en kul idé, men hur då? Hur ska jag stå? Ska jag stå här eller … hur då?
Men hon avfärdas glatt av regissören:
– Äsch, du är så bra, det där löser du. Hitta på någonting bara!
Skådespelaren Anna Pettersson övar repliker genom att ta långa promenader på Södermalms gator, eller medan hon står och diskar hemma i lägenheten. Sedan när hon är på repetitionen, som nu, och just ska leva sig in i Julie som innerligt säger … ”Men Jean – du ska ge mig mod – Säg att du älskar mig! Kom och omfamna mig!” Och Jean, som undvikande svarar: ”Jag vill – men jag törs inte! Inte här i huset mer.”… så hör hon regissören inom sig, som viskar:
– Bra, men kan du säga det lite snabbare bara.
Skådespelaren Anna Pettersson nickar sakta. Och börjar om. ”Men Jean – du ska ge mig mod … ”
– Åh, fint, men inte så översvallande, viskar regissören inom henne.
Hos skådespelaren Anna Pettersson växer frustrationen.
– Visst, visst, tänker hon.
– Övertyga den andra om det du säger, fortsätter regissören.
– Absolut. Visst. Om du bara kan hålla … !
Regissören har lagt märke till att skådespelaren inte är riktigt uppvärmd i dag, förklarar Anna Pettersson. Och skådespelaren inom henne tänker bara att allt kommer att bli dåligt. Det verkar, säger jag, som om skådespelaren Anna Pettersson har mer prestationsångest än regissören? Hon tänker efter. Ja, så kanske det är. Åtminstone just nu.
Anna Pettersson vill skala av så mycket som möjligt i sin iscensättning. Och så var det den där skammen. Hur ska hon hantera att Julie bokstavligen måste dö av skam efter sitt snedsteg? Så otidsenligt. Och samtidigt: Strindberg var ju en föregångare. Pjäsen var naturalistisk, när den spelades vid början av 1900-talet stekte de riktig njure på scen, och strödde ut äkta björklöv, för att publiken skulle hamna i stämning genom alla sina sinnen.
– Det var oerhört på den tiden, att ens visa en överklassfröken på teatern som just hade gjort Det, konstaterar Anna Pettersson.
Hennes egen 2000-talsföreställning går i motsatt riktning. Hon eftersträvar inte realism, tvärtom. Snarare ser hon sig i en folklig berättartradition – att en person återger en historia och växlar mellan personernas repliker. Kryddat med en del absurdism och surrealism. Hur hon ska lösa scenen då Jean ger rakbladet till Julie vill Anna Pettersson inte avslöja. Och hon klurar fortfarande på om hon kanske också kan spela den lilla burfågeln som nackas på slutet.
Artikeln har tidigare publicerats i Tidningen Vi nr 4.2012.
Loading ...
