Reine Lööfs arbete mot ondska

När vi träffas är han tillfälligt hemma i Kalmar för att tvätta och träffa kollegerna i teaterkollektivet Bombus. Han har ylletröja på sig och ser lite malplacerad ut bland alla sommarklädda flanörer, som äter glass på Larmtorget utanför Kalmar teater denna sensommardag i augusti.
– Det var jäkligt kallt när jag klev på tåget i Sundsvall i morse, förklarar han.

Det är ett spännande projekt han för ett halvår har bytt frilanstillvaron i Kalmar mot. Rannsakningen skrevs 1965 och bygger på protokoll från den rättegång som drygt tio år efter andra världskrigets slut hölls mot bödlarna i koncentrationslägret Auschwitz. 1966 satte Ingmar Bergman upp pjäsen på Dramaten, men Riksteaterns nu aktuella uppsättning, med Etienne Glaser som huvudregissör, blir något helt annat.
– Vi gör dramat som en blandning av teater och manifestation, berättar Reine Lööf. En manifestation mot ondska.

Autentiska skildringar
Tre intensiva veckor har den fasta ensemblen tillbringat i en repsal i Hallunda för att rent tekniskt arbeta fram en form för föreställningen. Henric Holmberg, Inger Hayman och Fredrik Evers spelar domare, åklagare respektive försvarsadvokat. Ytterligare fjorton skådespelare kommer att ses som de åtalade bödlarna i monitorer på scenen. Men den verkliga kraften kommer dramat förmodligen att få av de autentiska vittnesmål, som femtio nya medverkande på varje ort ska framföra. Vittnena är folk i olika åldrar och med olika yrken – politiker, präster, svarvare, lärare – de flesta helt utan tidigare skådespelarerfarenhet. I Kalmar medverkar bland annat det socialdemokratiska kommunalrådet Kjell Henriksson, liksom några av hans fullmäktigekolleger – ett samarbete över alla partigränser.

Reine Lööf och regissörskollegan Hellen Smitterberg har delat upp spelorterna och de totalt 900 vittnena mellan sig. Sex gånger möter de varje medverkandegrupp för att diskutera texten och de känslor som väcks till liv av den. Genom att träffa vittnena en och en försöker de också leta fram ett eget förhållningssätt för varje person och vittnesmål.
– En del hoppar av efter första träffen för att texten är så tung. Och i går började både jag och min assistent att gråta då ett av vittnena framförde sin text. Vi går in i texten känslomässigt, undviker att intellektualisera.

Det är inte konstigt att det är svårt att värja sig mot de kraftfulla orden – röster från de överlevande lägerfångarna, från den stationspersonal som växlade de överfyllda tågen mot passagerarnas fruktansvärda öde, från de människor som visste men vägrade inse vidden av den stora utrotning som ägde rum under andra världskriget.
– Texten är oerhört stark. Det finns inte en chans att inte bli berörd. Och eftersom orden ”jude” eller ”Auschwitz” aldrig nämns i pjäsen känns den egentligen lika aktuell i vårt nutida samhälle.

Teater som förändrar
Rannsakningen är ett viktigt projekt för Reine Lööf. Han skräms av tendenserna i ett Sverige där nazister hängs ut på bild i pressen och där människan alltmer har kommit att betraktas som en handelsvara. Han är en rättvisans förkämpe, som under en tid var aktiv inom vänsterpartiet, men som snart insåg att politiken inte var rätt sätt för honom att försöka påverka världen. I stället använder han teatern som ett verktyg för att försöka ge sig själv och andra insikt.
– Den dag vi inte längre tror på att teatern kan förändra världen – då har den förlorat sin kraft. Själv har jag lovat att lägga av den dag jag märker att jag regisserar bara för att jag vill framstå som en duktig konstnär. Jag har visserligen regisserat fars och visst behövs kanske den typen av underhållande teater, men teater får inte enbart bli lättsmält underhållning.

Rannsakningen är varken lättsmält eller farsartad. Under repetitionerna väcks stora och jobbiga frågor till liv för alla medverkande och i arbetet finns en psykolog till hands om grubblerierna blir övermäktiga.
– Hur långt kan en människa egentligen gå på order, frågar sig Reine Lööf. Är jag själv tillräckligt solidarisk för att stå emot den sorts samhälle som skildras i dramat? En del vittnen berättar om hur de smörade uppåt på bekostnad av sina medfångar för att klara sitt eget skinn. Var går gränsen för mig själv?
Förhoppningen är förstås att även de som ser Rannsakningen ska göras så pass medvetna om ondskans spel att de tänker till en gång extra när kommer till avgörande vägval i livet. Publiken och dess reaktioner har en viktig roll i dramat, vilket också understryks av att föreställningen på de flesta orter kommer att spelas i alternativa lokaler.
– Vi vill komma bort från det traditionella teaterrummet med scen och salong, säger Reine Lööf. Det som är så speciellt med den här föreställningen är att alla som sitter i publiken precis lika gärna skulle kunna vara med på scenen.

Kultur måste få kosta
Något som bekymrar honom lite grann är biljettpriserna. Kommer folk ur alla samhällsgrupper att ha råd och möjlighet att uppleva den viktiga manifestationen? Som det är nu har de ideella Riksteaterföreningarna i vissa kommuner tagit hjälp av företag för att kunna bjuda på gratis inträde, men fortfarande kommer det på de flesta ställen krävas ett par hundralappar för att få komma in. Reine Lööf är fast övertygad om att kulturen har en så viktig uppgift att den i mycket större utsträckning än i dag måste få kosta samhället pengar.
– Procentuellt sett behövs det så lite pengar till kulturprojekt för att det ska bli resultat. Men det är fortfarande väldigt svårt för en enskild teatergrupp att få annat än kortsiktiga projektbidrag för sin verksamhet. Det problemet har vi till exempel här i Kalmar på Teater Bombus. För att få kontakt också med den icke teatervana publiken måste vi få chansen att jobba långsiktigt, men det låter kommunen oss inte göra.
Det är oftast i de fria grupperna orken att utmana med okonventionella och kanske politiska pjäser finns kvar, menar Reine Lööf.

Institutionsteatrarna har en sömnigare inställning och spelar ofta rumsren dramatik utan riktigt engagemang. Men det finns undantag.
– Det är otroligt kul att jobba på Riksteatern. Hela huset känns som en enda stor fri grupp. Alla brinner och det gör att man vågar tro på teaterns möjligheter och inneboende kraft.