Jag, och ungefär en miljon andra, har fallit handlöst för Patrick Marbers relationsdrama Closer. Det spelar ingen roll om man kan de hjärtskärande vändningarna utantill efter Dramatenversionen eller den ovanligt lyckade Hollywoodfilmatiseringen med bland annat Nathalie Portman och Jude Law i rollerna. Closer hypnotiserar ännu.
Det gör också i en del av scenerna i en aktuell uppsättning på Teaterstudio Lederman i Stockholm. I andra bryts förtrollningen av stapplande skådespeleri. På det hela taget är det en ojämn kväll. Manuset har bearbetats lyhört av regissören Matias Padin Varela vilket bland annat inneburit att handlingen flyttat från London till Stockholm. Igenkänningsmarkörerna är en kul detalj och scenografin är nedtonad och humoristisk.
Men det Closer står och faller på är sin skarpa dialog och samspelet mellan de fyra huvudpersonerna: den strippande lolitan Alice som med sin sårbara kaxighet får Dan, romantikern med författardrömmar, att leva upp. Vilket inte hindrar honom från att bli blixtförälskad i svala fotografen Anna. Men genom en komisk vändning – som involverar porrsurfande – lyckas Dan istället sammanföra Anna med den bullrige och pragmatiske läkaren Lasse.
Med generös arrogans och vältajmat spel tar Isa Aouifia scenen i besittning som Lasse. Yasmine Garbi gör en Anna med svalt återhållen elegans, i ständigt skydd bakom sin kamera. Deras första pinsamma möte är en ren njutning liksom deras uppbrott.
Värre ställt är det med dynamiken mellan Sofia Zouaguis Alice, vars osäkerhet här gestaltas med ett inte helt lyckat nervöst skratt, och Andreas Wilsons Dan. Zouagui gnistrar till i samspelet med övriga ensemblen medan Wilson, föreställningens dragarnamn, kämpar för att hitta ett trovärdigt tonfall för den plågade Dan. Först mot slutet släpper känslan av inövade repliker.
Kanske hade det hjälpt om Padin Varela skalat bort ett och annat bombastiskt utspel kring den i kärlekssvek återkommande frågan: hur mycket sanning tål vi? Dydykningarna i Closer är skoningslösa: Var låg ni med varandra? Hur? Kom du? Hur många gånger? Ärligheten drabbar hårt och slår kilar i plågsamma återföreningsförsök.
Closer visar på ett genialiskt sätt att i kärlek är alla utbytbara. Och inte för att konkurrenten är bättre. Eller sämre. Bara annorlunda. Och trots sina skavanker lyckas denna uppsättning uppbåda Closer-effekten: Jag lämnar Teaterstudio Lederman med ett hjärtformat knytnävslag i magen.
Loading ...
