I en simbassängsturkos trappformation på Stockholms stadsteater låter Kjersti Horn ensemblen klättra upp och ner – som små figurer som rör sig mellan nivåerna i livets spel. En lek med perspektiv och blanka ytor.
Här ska alltså klassisk rysk tegelstensroman av Leo Tolstoj med myllrande persongalleri och intrig utspela sig? Självklart behöver en sådan skäras ner för att passa, även på stora scenen. Men ändå, de stora samhällsomvälvningarna och djupare moraldiskussionerna är svårskymtade i den här moderniseringsfrossande dramatiseringen av Armin Petras.
Vi får visserligen veta att Stepan måste sälja skogen, men mindre om varför och vad det betyder än om att det troligen misshagar hans hustru mer än alla dansöser han träffat vid sidan av. Och en filosofisk-religiös utvikning mellan Dasja och Levin, men mest som kontrast till pjäsens framställning av kärleken som vår tids religion.
Privatlivet är hela tiden nyckelordet här.
För denna Anna Karenina presenteras som ett modernt urbant relationsdrama om skilsmässor och partnerbyten i bekantskapskretsen, tänk Patrick Marbers filmkända pjäs Closer.
Visst finns det relevans och igenkänning i det. Och den språklekande stilen – skådespelarna blandar sina repliker med att tala om rollens känslor med berättarröst i tredje person – fungerar som en förstärkning av livet som spel, och möjligen en ironisering över den genomterapeutade samtidsmänniskans psykologiserande självanalys.
I första akten åtminstone. Men småningom blir det tröttsamt och stundom för cyniskt, vilket sker ungefär samtidigt som djupet efter hand börjar kippa efter luft när det bara får andas relationsgegga.
Tur då att skådespelarinsatserna ofta är mycket fina och njutbara. Även om skickliga Helena af Sandeberg – en dröm att casta när en pjäs med suicidal kvinnlig huvudperson ska undgå att bli patriarkal kliché – i denna uppsättning inte får möjlighet att genomlysa huvudpersonen på samma sätt som i Hedda Gabler på samma teater. Om Anna Karenina hinner vi mest förstå att vi nog inte förstår henne.
Loading ...
