Skriiiiiken tränger genom märg och ben och rösterna viskar bakom väggar och dörrar i scenografikollektivet SUTODA:s hypervita lägenhet som Eric Sterns pojksnälle Jonas och Eva Melanders nördiga Li övertagit från Jonas föräldrar.
Det pågår något mysko under ytan. Något som gör intrång, inte släpper taget och Jonas och Li har det knepigt.
Inget riktigt bra läge för att stå på egna ben. Inget bra läge för relationen, eller för efterhängsna föräldrar; och definitivt inget bra läge för Lis psykbrytiga mamma – inte närvarande på scen, men ständigt i mobilen och i skallen på sin dotter. Som i sin tur iscensätter sin uppväxtångest genom ett ”postmodernt” installationsprojekt, projicerat direkt på scenväggen.
Att pjäsen handlar om frigörelse, eller försök till frigörelse, förstår vi. Och trots all symbolisk, konkret och splatterartad blodspillan behåller Jens Ohlins smarta iscensättning fattningen.
Därtill är den oerhört rolig, lockar med musik, film- och teaterreferenser och triggar snyggt med Susanna Hedins gotiskt laddade ljussättning.
Ulla Tylén och Peter Sundberg som Jonas föräldrapar bjuder på fenomenal/infernal underhållning.
Hon försåtligt välvillig, en gardin- och tårtmamma som ger mig (som varken gillar gardiner eller tårtor i större utsträckning) igenkännande rysningar. Han en gubbsjuk slacker vars sociala förmåga fungerar som grabbiga klistermärken. Hujedamej!
Men realism (nåja) är inte allt. Blodsband, familjeritualer och egoutveckling har därtill sina surreella sidor. Och hur fasen kontrar man föräldragenerationens trista mantra: ”Det ni är, har vi varit. Det vi är, ska ni bli” (variant av en latinsk gravinskrift).
Ja, vad gör man? Eva Melander och Eric Stern spelar och testar ett drastiskt uppbrottsförsök så underbart att jag ömsom blir vek till sinnes, ömsom gapskrattar.
Som så ofta på ung scen/öst: Man har roligt, fastän på dödligt allvar.
Loading ...
