Hallå Leif Andrée, som iklädd Baloos björnkostym bröt föreställningen. Vad var det som hände?
– Vi märkte från början att det var lite stökigt. Men så var det också 520 elever på drygt 700 platser. Det var många elever och få lärare och flera klasser var lärarlösa. Men de hängde med och man kan inte tillrättavisa ungdomar som är med, men kommenterar. Då lägger man locket på. Men så var det några som sabbade. Och i en scen i andra akten blev jag sne på fem killar på fjärde bänk som höll på med Iphonen och lät. Så jag sa till Mowgli (Kristofer Fransson) och Bagheera (Peter Gardiner) att vänta och gick jag fram till killarna och sa att vi försökte spela en föreställning. Jag var helt lugn och skällde inte. Sen gick det bra.
Är det ofta så här?
– Nej, jag har aldrig varit med om något liknande.
Är det bara skolungdomar som är stökiga på teatern?
– Nej, jag har många gånger varit ute i bänkraderna och bett folk stänga av mobiltelefonerna. Med glimten i ögat. De sitter framför allt och sms:ar och fotar.
Det ringer ofta i mobiler trots att publiken före föreställningen ombeds stänga av dem…
– Det är alltid någon telefon som piper på varje föreställning. Jonas Karlsson och jag hade en överenskommelse när vi spelade Erik XIV häromåret. Vi bestämde att när det ringer så tittar vi bara ditåt lugnt och sansat och ler.
Fungerade det?
– Ja.
Händer det att folk svarar i mobilen?
– Ja, men det är sällan.
DN:s Hanne Kjöller var arg på de vuxna lärarna, som lät det spåra ur…
– Du kan inte lägga på en lärare att under pjäsens gång bryta eller börja hojta. Det går inte.
I ledarartikeln funderade Kjöller ”över vad det är som gått snett”. Vad säger du?
– Många kanske inte har lärt sig enkla saker som att hålla upp dörren och släppa fram äldre. Många gånger är det som om de tror att de sitter framför tv:n. Det prasslas med godispåsar, det tas bilder med blixt och filmas. Men jag tror inte att de gör så här av elakhet eller för att sabotera. De är ovana att gå på teater. Det är en speciell konstform. På rockkonsert kan du snacka och sjunga med. Hur ska du veta hur det är på teatern om du kommer från en klass där man aldrig varit på teater? Där tror jag att lärare och föräldrar får förklara att man sitter och tittar och applåderar.
Har ni på teatern tagit upp det som hände?
– Många av mina kolleger var upprörda och förbannade. Stadsteatern har kontaktat skolorna, och man har haft möte om hur man ska tackla det om det händer igen.
Hur ska man göra?
– Jag tycker man ska kunna bryta en föreställning. Jag är inte rädd för det. Att prata med dem är bästa medicinen. Man får aldrig skälla ut och hänga ut dem, utan bjuda in dem. Skolpublik är en kanonpublik att spela för. De är med på ett annat sätt.
Läs också Gert Lundstedts blogg samt Ylva Lagercrantz recension av Djungelboken från 2007.
Loading ...
