Rolf de Maré och Svenska baletten slog aldrig igenom i det provinsiella Sverige. Men på kontinenten var dadaismen i full blom, och i Paris var man redo för denna moderna svensk.
1920 grundade han Svenska baletten i Paris med dansaren Jean Börlin som koreograf. Och fram till 1925 skapade han tjugotre föreställningar som skulle komma att betraktas som banbrytande. Skandalsuccéer garanterade fulla salonger och konsten kände inga gränser mellan högt och lågt, svart och vitt. Josephine Baker fick sitt genombrott genom de Maré – det var före bananerna – och kring sig hade han folk som Pablo Picasso och Cole Porter.
1953 öppnade Rolf de Maré Dansmuseet i Stockholm, och nu på fredag öppnar där en utställning om hans liv och verk. Ett av inslagen i denna allkonsthyllning är en dadaistisk dansföreställning som bjuder barn från fem år och uppåt på fingerbalett, en leksaksbil och nyskriven musik av Anna Gustavsson för bland annat fläktar. Det är koreografen och dansaren Clarie Parsons Jag tänker Rolf, som har premiär på söndag.
Hej Claire Parsons, vad är Jag tänker Rolf?
– Det är en hyllning till Rolf de Maré och Svenska baletten. Jag har varit intresserad av dadaismen och den tiden i tio år, och Rolf de Maré var ju en av huvudgestalterna i det där. Jag tänker på föreställningen som ett slags universum där allt kan hända. Inom dada var man ju inte intresserad av gränser – och just gränsöverskridandet intresserar mig.
Hur märks det i föreställningen?
– Föreställningens idé är att allt är möjligt – för kultur är fest och jag vill att man ska känna sig inbjuden till den festen! Och så är det en föreställning för både barn och vuxna. Barn brukar ju få allting serverat idag, också vad gäller kultur. Jag tror att de behöver bli inbjudna till en mer abstrakt värld. En arrangör i Danmark uttryckte det som att det är bra med dans för barn eftersom det kan hända ovanliga och märkliga saker utifrån en helt vanlig grej som en mössa eller en vattenkanna.
Fungerar dada idag?
– Det handlade ju mycket om att göra och befinna sig i ett nu. Jag har till exempel gjort föreställningar på offentliga platser, och då är man ju verkligen ute på en dadaistisk plats. Om man tittar på exempelvis FRA-demonstrationerna kan man kanske se något av en sorts ursprunglig teater? En samlingsplats för upplevelser, och gränsöverskridande, höger och vänster på samma sida! Nu på Dansmuseet tänker jag att Rolf och Svenska baletten svävar omkring och får oss att prova saker utan hämningar.
Publiken får delta i föreställningen – hur då?
– Det kan jag ju inte tala om! Men grundidén är att jag vill att publiken ska känna sig välkommen, jag tar bort den fjärde väggen så att säga. Och jag är övertygad om att när man ser på dans händer det något i kroppen, även om man inte själv är med och dansar.
En utställning, en bok och en dansföreställning på samma tema. Jag vill påstå att Dansmuseet just nu är som ett allkonstverk – håller du med?
– Ja, men min föreställning är inte ett allkonstverk i sig! Men jag gillar att man får en helhetsupplevelse av alla de där sakerna. Först tittar man på utställningen och får massa information, sedan får man titta på min föreställning och få en upplevelse på ett annat ställe i kroppen. Sedan kan man ta en öl i kaféet och andas ut!
FAKTA
Utställningen Rolf de Maré – Konstsamlare, balettledare, museiskapare pågår på Dansmuseet i Stockholm 19 september 2008–1 februari 2009. I samband med utställningen kommer den första heltäckande biografin över Rolf de Maré ut, skriven av Dansmuseets chef Erik Näslund, och Claire Parsons ger sin dansföreställning Jag tänker Rolf, med premiär den 21 september.
Loading ...
