Uppriktigt talat America Vera-Zavala: jag tycker att din rektion på föreställningen är politiskt vämjelig. Istället för att uppröras över hur väldigt många människor, framför allt kvinnor, lever utan mänskliga rättigheter som de flesta tar för självklara i vårt land, oroar du dig mest för unga tjejers problem med att ”frigöra sig från sin offerroll”.
Ja, det finns många verkligheter, men vissa är obehagligare och svårare att närma sig än andra. När det blir för laddat ropar man på motbilder. Gör en pjäs om en svensk familj där pappan (eller mamman) super. Inte behöver vi motbilder då som visar att det minsann finns svenska pappor (eller mammor) som inte dricker. Men så fort det handlar om någon eller några med invandrarbakgrund ska det representera alla invandrare. Nog har vi väl kommit längre än så?
Den frågan har vi om och om igen ställt vår publik som vi träffat i hela förarbetet och under repetitionerna med Elektra Show (och även under arbetet med Elektras Systrar och Elektras Bröder): ”Kan vi visa det här? Tänk om svenskar tror att alla invandrare är så här?” Alla diskussioner har slutat på samma sätt. För det första uppmanades vi att visa sanningen för det är många som har det så här. Och de lider: ”Gör det för vår/deras skull”. Och för det andra är de flesta övertygade om att ”svenskarna” förstår att alla med invandrarbakgrund inte har det så här.
Fördomar, skriver du. Om det vore så väl. Om vi har gjort något så är det att försköna verkligheten. Vi har rört oss i en vardag. Vi har valt att inte visa hedersmord, balkonghopp, tjejer som tvingas leva med ny identitet utan kontakt med sin familj eller bröllopsnatten där man tvingas ha sex med en människa man inte har valt. Vi valde också bort att göra teater om den tolvåriga flickan som fick hjälp att ordna sitt födelsedagskalas med sina jämnåriga kompisar på söndagseftermiddagen när de trodde sig vara säkra på att pappan var på jobbet. Olyckligtvis fick han reda på detta, kom in på kalaset, misshandlade henne inför kompisarna och personalen och släpade henne därifrån i håret. Ingen har sett henne sedan dess.
Du skriver att det här ”kanske” är en verklighet. Ordet ”kanske” är ett hån mot alla dem som själva beskriver sig som att leva i en hederskultur. Det är tyvärr många. Jag hörde en siffra som sa att tretton procent av alla högstadietjejer i Sverige lever under någon form av hedersförtryck (gå hem direkt efterskolan, inte träffa killkompisar, inte delta i simundervisning eller åka på klassresa, inte få välja vem man ska gifta sig med och så vidare). Tretton procent, jag vill inte tro att det är så många. Men jag tycker du sviker dem med ditt sätt att se. Vilket brott menar du att vi begår när vi väljer att beskriva världen ur de här människornas perspektiv?
Vår utgångspunkt var att göra teater ur det perspektiv vi fick i uppdrag att göra. Tjejer och killar som såg Elektras Systrar och Elektras bröder sa efter föreställningarna om och om igen till oss: ”Gör teater för våra föräldrar! De förstår inte hur vi har det. Vi älskar dem, men om jag gör det jag vill med mitt liv blir det problem”.
Precis som med Elektras Systrar och Elektras Bröder har vi gjort den här föreställningen tillsammans med vår publik, genom hela skrivarbetet och repetitionsarbetet. De ser inte rollerna i Elektra Show som stereotypa eller fördomsfulla. ”Så här är det”. De arbetar istället hårt för att få fler att komma och se. Ingen, och vi har träffat hundratals, ja fler, tusentals ungdomar och vuxna genom åren, ingen har en enda gång beklagat sig över att behöva frigöra sig från sin offerroll.
Du tar upp många viktiga frågor till diskussion, till exempel att hederskultur uppfinns här i Sverige. Jag håller inte med om det, men platsen räcker inte till här.
Men skjuter du inte på fel mål? Är det inte de som väjer för de här frågorna som är de riktiga ”brottslingarna”? De som undviker frågorna om integration och lika förutsättningar för alla i vårt land.
PS: Vi skildrar ingen kurdisk by i vår pjäs. Vi skildrar ingen specifik grupp. I pjäsen talas turkiska, kurdiska, arabiska, assyriska/syrianska, persiska, somaliska, tigrinja men framför allt svenska.
Och varför utelämnar du att den svenska familjen i vår pjäs inte alls klarar av att dottern träffat en muslimsk kille?
DS
Länkar
America Vera-Zavalas debattinlägg om Elektra show »
Läsarnas debattinlägg på nummer.se »
Bidra själv med ett debattinlägg »
Läs Nummers recension av föreställningen »
Se Nummers webb-tv inslag »
Loading ...
