Elektradebatt: Åsa Lindholm svarar Vera-Zavala

Jag vill poängtera att vi gör det här projektet tillsammans med, och på uppdrag av, människor som anser sig leva i en hederskultur. (Sedan kan man ju diskutera hur slarvigt man får använda ordet kultur utan att anklagas för att övervärdera kulturens betydelse. Det är därför vi inte heller använder de begreppen i vår föreställning.)
   Fryshusets Elektraprojekt kan vittna om hur det finns ett tydligt samband mellan personer som sökt hjälp hos dem och personer som sett våra föreställningar. Vid alla typer av olagliga övergrepp som utförs av nära anhöriga är det viktigt att visa att man aldrig är ensam. Det är inte skamligt att tala om det. Vi vill öppna upp för en sådan diskussion.
   Vad vi absolut inte vill göra är att döma människor – det är därför vi under hela vår process testar alla våra texter, allt vårt material – om och om igen – på olika människor. ”Är det okej att säga såhär?”, ”Tar du illa upp av det här?”, ”Stämmer det, kan det vara såhär?”. Och vi lyssnar på vad de säger. Och vi ändrar.

Problemet, som jag ser det, är kanske att vi bara har frågat dem som är vår målgrupp, det vill säga de som säger sig behöva ett forum för att tala om de här sakerna.
   Vi har också medvetet valt en form på föreställningen som kan anses som drastisk. När vi skapade föreställningen letade vi efter underhållningsformer med igenkänningsfaktor hos vår målgrupp (och jag förtydligar då att vår målgrupp i första hand är föräldrarna till de barn som tidigare sett Elektras Systrar och Elektras Bröder och som anser sig leva i en hederskultur).
   Resultatet blev musik, komedi, ganska rått skämtande om den egna kulturen, grotesker, stereotyper och så vidare. Materialet har stötts och blötts och testats. Vi känner att vi når fram till dem vi vill nå fram till. Vi känner att vi har lyckats.
   Efter höstens möten med publiken kommer en ny version av pjäsen i vår, där en del saker är omskrivna och uppföljda. Vi vill inte lämna någon i sticket, påstå något för att sedan försvinna. Tanken är att vi ska finnas kvar och vara tillgängliga. Det här är en grupp människor som vill bli sedda.

Det är tråkigt att du, America Vera-Zavala, tycker att vi hänger på den bild som medier, politiker och folk i gemen har om människor som lever i hederskultur. Min bild är att det finns en stor okunskap och mycket fördomar, och jag är en av dem som försöker motverka det. Det är aldrig kul att bli dömd på grund av kön, klass eller etnicitet, men vi är alla offer för det, mer eller mindre.
   I min verksamhet som dramatiker ser jag det som en av mina viktigaste uppgifter att hävda individens rätt att vara individ. Jag ska därmed kunna få skriva en kvinnlig roll hur jag vill utan att denna ska behöva representera alla kvinnor, samma sak med en homosexuell karaktär eller en karaktär från Marocko.
   Det kommer alltid att finnas dem som tolkar det som att jag vill säga något om alla invandrare, alla kvinnor eller alla bögar och flator. Men jag vill fortsätta hävda motsatsen, jag tror inte på konst som är politiskt tillrättalagd och alltid visar alla sidor så att ingen ska kunna ta illa upp.

Ibland kan provokation vara någonting bra och leda till att någonting nytt händer. Man behöver inte hålla med om allt som sägs på scen, man får säga emot. Så visst, där har du rätt. Det är viktigt att vi vågar diskutera!

Jag är själv gift med en man från en hederskultur och jag önskar precis som du att vår dotter inte ska behöva försvara sin pappa mot fördomar i framtiden. Men det hjälper inte att därför säga att hederskulturen inte existerar. Jag har i perioder bott i Kairo, som du ju nämner i din artikel, och där, liksom i Jordanien eller Indien, är heder en del av vardagen. I tidningen i Kairo kan man varje dag läsa i speciella kolumner om så kallade ”crimes of passion” där unga män och kvinnor mördats för att de vanhedrat sina familjer genom förbjudna kärleksrelationer. Det är inget stigma eller något man ens reflekterar över.
   Det är därför det är så viktigt att börja prata om det och fråga sig: ”Vad är det här egentligen?”, ”Hur drabbas människor av det här och är det rätt?”. I min familj är det normalt att tala om det och diskutera det och därför tror jag också att våra problem kommer att bli mycket mindre. Då blir det lättare att möta andras fördomar.

Vi kan ju inte göra något åt hur någon i publiken uppfattar och tolkar vår föreställning. Många gånger har man slitit sitt hår för att någon kritiker helt har missuppfattat vad man vill säga … Sådan är konsten. Alla har rätt till sin tolkning.
   Ändå måste jag säga att där du i föreställningen ser en deprimerad, arbetslös kvinna ser jag en rolig, passionerad mamma. Och där du ser en rolig, tjock (sic!) pappa, ser jag en utbränd och aggressiv patriark. Du ser bara den svenska kvinnan som en yrkesarbetande, framgångsrik kvinna, medan jag i föreställningen även ser en intellektuell, ensamstående mor som redan som barn kämpat i motståndsrörelsen i sitt hemland. Vi är alla påverkade av var vi kommer ifrån och vi ser det vi vill se.

Se tidigare inlägg
America Vera-Zavalas debattinlägg »
Michael Cocke svarar Vera-Zavala » 
Vera-Zavala svarar Cocke »
Pågående debatt i vårt diskussionsforum »
Nummers recension av föreställningen »
Nummers webb-tv inslag »