Reptilhjärnan ligger närmare än vi tror och allt går i arv. Beteenden imiteras, äktenskapet är en konstig inrättning och föräldraskapet ett omvänt sätt att hantera egna aggressioner och skuldkänslor.
Och världen därute? Tja, man kan ju alltid resa till Afrika – engagemang är en dygd.
Dissekerat borgerlighetens ångest, diskreta charm och ensamhet, och torkat skrattspeglarna rena, säg den i vår globala Norénvärld som inte har gjort det?
Även franska Yasmina Reza, vars Massakerguden just nu går att se även på Malmö stadsteater, laddar med skruvade lik i garderoberna.
Dritëro Kasapi har attackerat rappt och tajt, och gett Teateris Åsa Arnhammar, Jonas Kruse, Vera Veljovic och Christian Arin välavvägt utrymme för ett superbt samarbete kring Massakergudens alla tragikomiska turer. Turer runt två föräldrapar som möts för att civiliserat försöka samtala kring sina respektive 11-åriga söners nyligen inträffade slagsmål.
Vems eller vilkas är egentligen skulden? Och vad har en luktande hamster med saken att göra? Varför talar Allan hela tiden i sin mobil och varför ringer Mikaels gamla mamma i ett? Komiska inslag (av många) som väcker stor munterhet hos publiken, och samtidigt utgör nycklar till plötsliga och obehagliga sanningar. Det mesta dock inom humorns betryggande famn.
För inför det riktiga mörkret gör Yasmina Reza halt. Kul ska vi ha och kul blir det, när den tillkämpade välvilligheten gradvis ger vika och det blir tricky funny business för hela slanten. Inte minst när spriten kommit fram.
Och javisst, accelererande roligt har jag – att den komiska peripetin sammanfaller med ett kräkanfall känns förstås lite buskis, om än härligt effektiv – och ensemblen är kanon. Men kanske är jag blasé och har sett/hört/läst liknande för mycket och för ofta – särskilt påverkad blir jag inte.
LÄNKAR
Nummers recension av Massakerguden på Malmö stadsteater
Nummers recension av Massakerguden på Dramaten
Loading ...
