Två timmar före föreställningen ”Resor med Moster Augusta” brukade jag sitta och spela och trimma fingrarna. Det var på Dramatens stora scen och det kändes mycket högtidligt. Ungefär en timme före föreställningen gick ljusteknikern igenom ljusmomenten och jag började improvisera till ljusskiftningarna. När rekvisitören sedan placerade en stol på scenen fick det en nära på dramatisk effekt.
Ensemblen i ”Resor med Moster Augusta” bestod av en trio teaterelefanter: Ernst-Hugo Järegård, Jan-Olof Strandberg och Tomas Bolme. Sedan var där också en gycklare, Thorsten Andreassen – och jag som pianist. Elefanttämjaren förvandlade sig till regissören Hans Klinga (borde det inte vara tvärtom: Hans Klinga förvandlade sig till elefanttämjaren?!) Det var den otroligt heta sommaren -94. Minns ni? Stockholmarna gled fram, nästan nakna på den mjuka asfalten. Men inne på teatern var det mörkt, svalt och tyst.
Fellini vid Nybroplan
När jag kände den starka doften av pepparmint (mot dålig andedräkt) visste jag att Ernst-Hugo var på väg. Han seglade in i skräddarsydd kostym och med stora, italienska solglasögon som om han kom direkt från Fellinis filminspelning runt hörnet.
– Nå…vad har hänt…, började han våra samtal och slutade alltid med ett fundersamt:
– Nä… annars har väl inget hänt av glädje…
Det blev till en vana att han kom och ställde sig vid flygeln och pratade bekymmerslöst om musik, lugn och naturlig. Första gången vi träffades var det helt annorlunda.
Mitt uppdrag var att komponera musik och framföra den själv på scen till en roman skriven av Graham Greene. Jag förstod redan när jag läste den, att här fanns inte mycket utrymme för musik. Det var en kompakt och spännande historia som skulle berättas.
Inte hissmusik
Scenmusik används vanligen i början och slutet av pjäsen, i övergångarna mellan scenerna och som bakgrundsatmosfär (realistiska ljud eller musik). Nu ville regissören att det skulle vara musik tillsammans med texten, ungefär som i de grekiska dramerna där en lyra eller en flöjt ackompanjerade recitationen. Det var ingen lätt uppgift. Att göra musik till en lyrisk text är en sak, men till en prosatext, det är något helt annat.
Problemen började redan första repetitionsdagen. Det blev en kamp mellan musik och text, som om de ville äta upp varandra. Texten krävde tankeskärpa och musiken ville oss något annat. Dessutom var skådespelarna nervösa, eftersom de inte kunde texten än. Ernst-Hugo sade torrt:
– Det här fungerar inte.
Regissören sa att han absolut ville ha musik tillsammans med texten och gav mej ledigt resten av dagen.
Duke Ellington
Nästa dag kom Ernst-Hugo fram till mej med den där starka och självklara viljan han hade och sa att han ville att jag skulle spela ”Looking glass” av Duke Ellington till hans partier, den fick honom att känna sig trygg. Det var som om jag fått punktering. Jag andades in djupt och sa diplomatiskt att min uppgift var att göra ny musik, men att jag gärna lyssnade på låten.
– Något annat kommer inte att fungera, sa han och gick.
Jag började göra experiment med att följa de olika rösterna under repetitionerna och lyssnade till rytmerna i texten som förändrades varje dag. Jag märkte att replikerna lade sig till rätta. Musik och text kämpade inte längre mot varandra, de hade faktiskt börjat samarbeta.
Järegårdland
En dag satt jag innan repetitionerna och spelade ”Looking glass” av Duke Ellington som jag hade tagit ut från skivan Ernst-Hugo lånat mig och som jag börjat tycka väldigt mycket om. Ernst-Hugo kom fram med bestämda steg till pianot Han glodde utmanande för att sedan brista ut i dans. En överdrivet kvinnlig och utlevelsefull dans. Då bröts isen mellan oss.
Och hur gick det?
Ernst-Hugo accepterade den nyskrivna musiken jag gjort. Men inte nog med det. Textpartierna som följdes av musik blev bara längre och längre. Den sista föreställningen vi gjorde, var en halvtimma längre än premiärföreställningen. Ernst-Hugo fullkomligt frossade i musiken. Han tänjde på pauserna, dansade och drog ut på orden, nästan sjöng vissa stavelser. Han grät och skakade. Monologerna blev till långa solopartier som för vissa var rent outhärdliga och för andra höjdpunkterna i pjäsen, bländande öar i realismen som ledde en någon annanstans….till Järegårdland. Ja vad ska man säga?
(en röst långt borta)
– Nä… annars har väl inget hänt av glädje…
Loading ...
