Korten ligger på bordet och statistiken är ute. För tre veckor sedan kom det för många chockerande beskedet att Ekots enkät till Teaterförbundets medlemmar visar på att var tredje kvinna inom underhållningsbranschen, och så mycket som varannan skådespelerska, har blivit utsatta för sexuella trakasserier på arbetsplatsen.
Media rapporterade med täta mellanrum. Offentliga uttalanden och ställningstaganden gjordes. Vi förfasade oss, debatterade och begrundade. Jag kan inte nog understryka vikten av att detta äntligen har kommit fram i ljuset och tas på allvar. Själv har jag även fått förmånen att vara med i vissa sammanhang under debattens gång och jag är uppriktigt glad över att få framföra mina åsikter, kanske till och med föra en talan för dem som själva inte vågar.
Min nästa tanke, efter några dagars debattkarusell blir dock som följer: Vart ska detta leda i förlängningen? Det är en sak att prata om det, diskutera detaljer och det som hänt, kartlägga, redovisa. Men minst lika viktigt, utifrån ett längre perspektiv, är hur vi egentligen går vidare med detta. För att debatten ska leda till något konstruktivt krävs det att vi även diskuterar eventuella lösningar. Och jag får en idé.
Som det är nu, så är arbetsgivaren ytterst ansvarig för att hålla sin arbetsplats fri från diskriminering. Men tänk om arbetsgivaren inte tar detta ansvar på allvar, prioriterar annat, eller om arbetsgivaren kanske till och med själv är den som utsätter sin personal för sexuella trakasserier?
Jag tänker mig att det kan behövas en utomstående part. Utomstående för att i möjligaste mån undvika intressekonflikter. Min pappa och jag labbar med ord och kommer fram till ”respektombud”.
Dessvärre är jag också rädd att scenkonstområdet är långtifrån ensamt om denna typ av trakasserier, samt att trakasserier av sexuell art knappast är den enda typ av diskriminering som förekommer på våra arbetsplatser. Mitt förslag till förbättring av situationen i sin helhet är sålunda som följer:
Att införa en lag om att det för varje svensk arbetsplats med fler än tio anställda ska vara obligatoriskt att ha ett respektombud knutet till sig. Detta respektombud ska ha till uppgift att göra en diskrimineringsutredning av arbetsplatsen, att utbilda chefer, mellanchefer och personal, samt att lägga upp en diskrimineringseliminerande plan för verksamheten. Respektombudet ska även vara den man kan vända sig till om man blivit utsatt för diskriminering eller trakasserier i någon form – sexuell, religiös, rasistisk eller vad det än må vara, och ha ansvaret för att dessa situationer utreds och åläggs en åtgärdsplan. En DO-s förlängda arm i nära anslutning till arbetsplatsen, så att säga. Ett utomstående skyddsombud inom diskrimineringsområdet.
Nyligen startade jag namninsamlingen Respektombud på jobbet – NU! på Internet och min förhoppning är att många skriver under. Om en månad är planen att uppvakta Diskrimineringsombudsmannen. Kanske kan det födas även något positivt ur allt det här, trots allt, så att det för våra barn och barnbarn ska vara en självklarhet att arbeta på både trygga och jämställda arbetsplatser.
Petra Hjortensjö
Skådespelare, dramatiker, konstnärlig ledare Teater Absoluta
Tidigare om sexuella trakasserier i Nummer
Tolv chefer har gjort genusläxan
Ekoenkät om sexuella trakasserier
Ridå för Ribaud
Sextrakasserier på Kungliga Operan
Teaterns manliga geni(talier)
Varannan kvinnlig skådespelare sexuellt trakasserad
Rör inte min sexuella neuros
Och missa inte detta evenemang på Internationella kvinnodagen
Måndag 8 mars kl 15 äger en kulturpolitisk debatt med rubriken Makt på scen – om sexuella trakasserier inom scenkonsten rum på Filmhuset i Stockholm. Arrangör är Kulturrådet och medverkar gör Farnaz Arbabi, regissör och dramatiker, Benny Fredriksson, teaterchef och VD (Stockholms Stadsteater), Olle Jansson, rektor (Teaterhögskolan i Stockholm), Marcus Lindeen, regissör och dramatiker, Anna Takanen, konstnärlig ledare och vice VD (Göteborgs Stadsteater).
Loading ...
