Rhenguldet på Kungliga Operan

Kanske som en reaktion mot allt det mörka som lagts Wagner och hans Ring till last eller för att påminna om den tid då verket skapades har Bente Lykke Möller gett Rhenguldet en borgerligt romantisk inramning som av Torben Lendorph ljussatts på ett sätt som för tankarna till danskt guldåldersmåleri.
    Den naivt charmerande scenografin – och kostymen – stämmer väl med den närmast pastorala grundtonen i operan. Holms utomordentliga (person)regi tar fram karaktärernas mänskliga sidor vilket leder till att de relationer och spirande konflikter som kommer att driva dramat framåt blir tydliga.
    Regin får stöd av dirigenten Gregor Bühls på en och samma gång känsliga som dynamiska tolkning av Wagners partitur med dess konstant skiftande stämningar. Även sångarna visar lyhördhet för skiftningarna i karaktärernas psyken. Med sin fylliga tenor gör Thomas Sunnegårdh Loge till en dubbelbottnad karaktär som under en jovialisk yta döljer revanschlystnad. Med en utstrålning som påminner om en självbelåten hankatt rör sig Terje Stensvold bekvämt i rollen som Wotan, lika oansvarig som omöjlig att tycka illa om, lägger han aningslöst grunden för den kommande katastrofen. Men mest imponerar Ketil Hugaas som Alberich, från att i första scenbilden vara en förtryckt outsider utvecklas han (genom stölden av Rhenguldet) till förtryckande översittare på ett mycket trovärdigt sätt.
    Med Rhenguldet har operans nya uppsättning av den fyrdelade sviten Nibelungens ring fått en flygande start som lovar mycket gott inför fortsättningen!