Vid biljettkassan på Teaterverket finns en skiss med ett släktträd som visar hur de olika rollerna i Shakespeares Rickard III hänger ihop. Kan behövas. Det är en svårspelad pjäs vad gäller gäller att klargöra rollernas olika agendor och släktskap.
Orkestern lyckas bra med detta. Nu avslutar de sin makttrilogi och gör det lekfullt mot en klangbotten av ironi, precis som i deras första uppsättning av Genets Balkongen. Den andra, något mindre lyckade, var Pinters Mathissen.
I Olle Mårtens regi och bearbetning av Rickard III antyds att den hänsynslöse despoten nog hade varit ganska harmlös utan sina medlöpare, som räds honom och lyder blint. Peter Nitschke gestaltar Rickard föreställningen igenom, medan de andra fyra skådespelarna ideligen växlar roller.
Här betonas teaterleken, vilket rimmar bra med Shakespeares drama. På fondväggen projiceras en videobild i realtid som visar utrymmet bakom – scenkläder och stundtals passerande skådespelare. En rolig idé som kanske kunde ha utvecklats ytterligare.
Nitschkes Rickard är en snygging till krympling, sin ökända fulhet till trots. Om det inte vore för allt mördande och falskspelande för att nå tronen skulle han nästan kunna vara vilken reko streber som helst. En av oss. Det är inte ovanligt att gestalta honom med narraktiga drag, men här är det snarare vissa i hans omgivning som är narrar.
Den dödssjuka Kung Edward IV (Niki Nordenskjöld) bär syrgasmask och är så svag att han nästan glider ur sin rullstol till tron. Richmond (John Axel Eriksson) har förvandlats till lallande rockstjärna med gitarr på magen. Medan de två vettskrämda mördarna bär regnkappor… för att skydda sig mot blodkaskader. Alla avhuggna huvuden samlas i påsar i en hög på scen – ett slakthus.
Regin är infallsrik, tilltalet opretentiöst och lättsamt. Här kryddas med diverse samtidsmarkörer, dockteater och livemusik – lite som hos Moment:teater.
Några scener i andra akten stannar visserligen vid transportsträckor. Och maktdramat får liksom inte riktig tyngd. Nej, Orkestern vill nog snarare roa och visa på absurditeter. Och visst, jag gillar frimodigheten i deras uppsättning. Att de inte går i ledband.
Loading ...
