Ridå för ridån

Tänk dig att du en fredagskväll sitter och spelar Pictionary, sällskapsspelet där du ska rita ett ord medan din lagkamrat gissar vilket ordet är. Detta alltmedan sanden i ett timglas alltför fort strilar ned mot glasets botten. Tänk dig då att du ska rita ordet teater. Vad ritar du? Kanske Hamlet med sin dödskalle? Men då kanske din partner svarar just Hamlet? Kanske de två teatermaskerna, den glada och den ledsna? Men är det säkert att din kompis kan se vad du tecknar? Ganska säkert skulle din medspelare hamna rätt om du ritade en scen, en skådespelare i mitten och på var sida om skådisen en isärdragen, lagom veckad ridå. Det krävs bara några streck och saken är biff.

Tänk dig att du samma helg, på lördagskvällen, går till teatern. Du ser något nyskrivet av Lars Norén, Kristina Lugn eller Jonas Hassen Khemiri. När du bänkar dig är salongen tänd och framme på scenen travar någon scentekniker eller rentav ett gäng skådespelare förbi. Eventuellt märker du knappt när föreställningen börjar, för det är inte säkert att ljuset i salongen släcks förrän en bra bit in i pjäsen heller. Någon ridå ser du över huvud taget inte skymten av.

Nej, teatern är inte vad den har varit. En gång i tiden var scenen en plats där man var ute efter illusion. Ordet föreställning är förstås en kvarleva från just den tiden. Publiken föreställer sig att det som händer på scenen är verkligt. För att bibehålla illusionen har sufflören ­traditionellt gömts i en lucka och eventuellt scen­maskineri och rekvisita i de så kallade byxorna, ett roligt teaterord för de skynken som hänger i scenens kanter och som det går bra att göra entré från. Tack vare dessa går det utmärkt att tro på att Fröken Julie springer in i köket hos Kristin från en rusig midsommarfest, fast hon i själva verket nyss har stått och snackat bostadspriser i kulissen.

Om man vill kan man tänka sig ridån som ett slags kommando till åskådaren. När den dras bort så lyder vi! Bums tror vi på att en magisk trollflöjt kan skydda från faror och att Maria Bonnevie är Ibsens Hedda Gabler. När den dras för igen vet vi att vi är tillbaka i den vanliga världen och om Bonnevie då kommer ut på förscenen är det förmodligen för att ta emot applåder. Ja, det där är en överenskommelse vi som teaterbesökare har köpt – sedan urminnes tider.
– De tidigaste ridåer jag känner till använde romarna i sina stora stenteatrar, berättar Willmar Sauter, professor i teatervetenskap vid Stockholms universitet. Romarna hissade inte upp ridån, utan sänkte ner den, så att den försvann i en ränna på scenens framkant. Men för att en ridå skulle bli meningsfull behöver scenen ha en ram, det vill säga ett proscenium. När Giacomo Torelli utvecklade kulissteaterns scenmaskineri blev det vanligare med ridå.

Efter hand började man förstå att det kunde vara både roligt och effektfullt att spräcka den illusion man så verksamt byggt upp. En som tidigt ville åt detta var Bertolt Brecht, som på 1920-talet ­introducerade halvridån.
– Brecht ville avslöja scenen som scen, man skulle se och förnimma scenarbetarnas göranden bakom den halvhöga ridån, säger Sauter. Detta är ju helt meningslöst i dag, när man sällan använder ridå – Brechtgardinen skulle i dag snarare dölja något i stället för att avslöja scenens verklighet, som det ursprungligen var meningen.

I dag, i en tid när scenkonst ofta inte ens spelas i vanliga teaterrum, får gamla ridåer hänga och damma. Ett fint ord för den nya teaterformen är postdramatik. Och ni hör ju på namnet. Post dramatik – efter dramatiken. Vem inom den samtida teatern vill ha en ridå när illusion och föreställning inte längre är något centralt. Till och med järnridån, den skyddande metallridå som omedelbart skulle fällas ned mellan scen och salong vid eventuell eldsvåda på scenen (och som också gav namn till gränsen mellan Europas öst- och västdel under det kalla kriget) avskaffas allt oftare. På Göteborgs stadsteater togs den bort i samband med ombyggnationen 2002.
– Vi ersatte vår järnridå med ett kraftigt sprinklersystem, en vattenridå om man så vill, berättar teaterns vd Ronnie Hallgren. Våra sammetsridåer har vi kvar även om de inte används så frekvent numera.

Ja, det har blivit dammigt och passé med ridåer, men ordet lever kvar. Journalister använder det i rubriker: ”Ridå på Dramaten när strömmen gick” om ett strömavbrott i centrala Stockholm, ”Ridå för kulturredaktören som var dramatiker”, om en tysk kulturredaktör som skrev pjäser under pseudonym och skickade sina kolleger att recensera dem, ”Ridå för Judiska på Djurgården”, när Judiska teatern lades ned. Ridå är alltså lika med slut! Men ordet är också bra att ta till när verkligheten blir generande offentlig – det blev Värmlandsborna varse förra sommaren då de i morgon­tidningen kunde läsa: ”Sex för öppen ridå polisanmält i Säffle”.

Själv välkomnar jag ridåns försvinnande. Bortom den pampiga sammetsgardinen får jag en upplevelse av intimitet, perspektivförskjutning och inkludering. På franska härstammar ordet rideau från verbet rider, som betyder ’rynka’. Så var det med den saken. Klart slut. Ridå!

* Denna artikel är tidigare publicerad i Tidningen Vi nr 10.2012.