Rigoletto på Folkoperan

Att göra ett av operalitteraturens mest populära verk, Rigoletto från 1851, till en uppsättning om trafficking är kongenialt.
   Huvudpersonen Rigoletto lever under en förbannelse. Han har dragit på sig omgivningens hat genom att hjälpa sin arbetsgivare Hertigen att kidnappa och skända kvinnor. Samtidigt försöker Rigoletto hålla sin dotter Gilda skyddad och gömd i sin gamla husvagn, ständigt i skräck för att förbannelsen ska drabba henne.
   ”Ack som ett fjun så lätt är varje kvinna”, sjunger Hertigen i operans mest kända aria. Från början ett uttryck för den tvångsmässige förförarens livsfilosofi symboliserar arian här också sexköparens syn på de prostituerade och maktens syn på de maktlösa, som anonym och lätt utbytbar billig arbetskraft.
   Att världen är orättvis är ingen nyhet, men regissören Mira Bartov visar det på ett nytt och drabbande sätt. Genom att låta huvudpersonerna omärkligt byta plats med kollektiv av kvinnor och förövare skildrar hon hur strukturerna lever vidare likt ondsinta spindelnät, även om enstaka personer ibland lyckas ta sig ur det. Som nallarna och popcornen på det sjaskiga tivolit flyttas också kvinnorna omkring utan medkänsla av Hertigens hov av nöjeslystna och uttråkade unga män i eleganta kostymer.
   Kerstin Avemo glittrar i rollen som Gilda, hon har en unik förmåga att få operasången att låta som en naturlig förlängning av hennes tal. Musiken verkar uppfunnen i stunden, som om det hon har att berätta bara kan uttalas genom just de tonerna. Däremot låter ensemblen i övrigt ibland för klen för ett mastodontverk som Rigoletto. En dubbelt så stor orkester hade fått den maffiga operamusiken att vibrera i rummet så som den är tänkt att göra.
   Den verkligt otäcka sanning som föreställningen förmedlar smyger sig på först efter hand. Det är inte det faktum att de snobbiga hovmännen begår onda handlingar som är det mest skrämmande. Det är den glasmur som skiljer dem som har från dem som inte har; den mur som gör att de på ena sidan aldrig behöver vara rädda för att drabbas och kan välja att inte bry sig om dem på andra sidan. Själva den möjligheten att kunna välja bort gör dem mindre mänskliga. När Rigoletto gråtande tigger hovmännen att berätta vart de har rövat bort hans dotter väljer de att fortsätta att dricka och spela schack och låtsas som att ingenting har hänt. Därför att de kan.